Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Palmes demokratiska gärning

Kolumnen – Lena Andersson.

Den universella människosynen har varit socialdemokratins främsta tillgång och förutsättningen för framsteget.

I Maud Nycanders och Kristina Lindströms film ”Palme”, vars första avsnitt visades på SVT i tisdags, dyker det gamla resonemanget om klassförräderi upp redan i filmens början. Begreppet verkar bara användas för Olof Palme men då desto flitigare. Det är som ett homeriskt epitet: Palme, klassförrädaren. I en scen intervjuas Olof Palme på franska i ett omklädningsrum efter tennisträningen och får frågan om sin högborgerliga bakgrund. Han svarar att detta bekymrar bara borgerligheten, inte arbetarrörelsen; där har man ofta hämtat folk även från andra skikt, Monsieur Branting till exempel.

Första gången jag mötte begreppet klassförrädare var i ett minnesprogram om Olof Palme för rätt länge sedan. Jag tror det var förre moderatledaren Gösta Bohman som då satte ord på företeelsen och jag minns min absoluta förundran över själva idén: att en moralisk prestation kunde beskrivas som förräderi.

Att det tänktes på motsvarande sätt i andra riktningen, gentemot klass­resenären, hade jag uppfattat. Men det lät mer som buttert mummel om att man gått och blivit fin, börjat dricka te och att det gamla väl inte dög längre. Det var mindervärdeskomplex, insikt och intuitiv samhällsanalys i oklar blandning. Beklagligt men psykologiskt begripligt.

Motsatsen begrep jag däremot inte. Hur kunde det vara ett svek att bekämpa en otillbörlig samhällsordning där människor satt fast i medfödda positioner? Svek mot vad? Den egna kategorins överhöghet? En föreställning så förfärlig att ingen borde vilja lufta den högt. Men det ville de och fann den alltså försvarbar. Hur skulle jag förstå det? Ansåg de sig på riktigt stå över andra människor, verkligen vara av bättre sort och att deras sort skulle bevaras och kvarstå i överläge? Eller var det något här som gick mig förbi?

Hur jag än vred på det fann jag det absurt att klandra en människa för att denne vill verka för jämlikhet i stället för bördsprivilegier. Eftersom klasser var något dåligt var det givetvis rätt att förråda sin klass. Rättare sagt, det var omöjligt eftersom man inte kan sägas förråda en ordning som är förkastlig.

Så vad var det för konstigt tänkande?

Det var kollektivt särartstänkande; den egna gruppens utvaldhet, sammanhållning och särskildhet gentemot de andra grupperna, det som vår värld är full av och när det gäller förtryckta grupper betraktas som gott och framstegsvänligt. En viss sorts socialister har på ett olyckligt sätt glidit in i samma särartstänkande som den högre borgerligheten uppvisade i sin syn på Palme, men de har vänt på hierarkin. Folket, arbetarklassen, de förtryckta, de utstötta, kvinnorna, de fattiga, görs till bärare av något ädlare, sannare och riktigare. De är i besittning av en metafysisk pärla som inte får förstöras.

Det är detta adelskap som särartstänkandet alltid hamnar i till slut och som gör att konservatism och en viss typ av socialism ofrivilligt möts. De förenas i synen på att världen består av fasta grupper och att somliga grupper utgör ett frälse – i det ena fallet av finhet, i det andra av utsatthet.

Det man ska vara solidarisk med, anser jag, är inte sin klass eller sin kategori, utan sökandet efter de bästa idéerna och de rimligaste svaren på de svåra frågorna, det moraliskt mest försvarbara, mest anständiga samhället där fysiskt och psykiskt lidande minimeras, där det inte spelar någon roll vem man är och där individer inte fjättras vid tillhörighet. Det tycks ha varit vad Palme sökte och fann. Den som kan tänka sig att beteckna en sådan hållning som svek mot gruppen, oavsett vilken grupp det rör sig om, delar konservatismens världsbild även om vederbörande är socialist.

Det gäller att hålla reda på varför man stöder någon i en viss belägenhet. Att stödja någon för att denna är arbetare – och arbetare automatiskt är bärare av ädla och utsatta egenskaper – är utslag av samma tänkande som borgarklassen har när den ser på Palme som klassförrädare, en idé om lämplighet betingad av kollektiv tillhörighet, i grunden ett apartheidsystem i huvudet. (Arbetare kan här bytas ut mot valfri kategori).

Om man däremot stöder arbetaren i konflikter därför att man gör bedömningen att arbetaren kommer till korta, är det ett annat idésystem än att mekaniskt stödja en kategori. Socialdemokratins främsta tillgång har varit att den förmått vara observant på denna subtila men avgörande skillnad. Man har i stort sett stått fast vid den universella människosynen och inte hamnat i essentialism, i föreställningen att vissa är speciella och heliga. Man har avstått från att göra arbetare och andra grupper till ett svaghetsfrälse. Man har ägnat sin möda åt att upphäva skillnader hellre än att klä ut ojämlikhet till pittoresk olikhet som ska bevaras, putsas och vårdas.

Så när Olof Palme utnämns till avfälling är det en utmärkelse. Ett unket system ska förrådas. Idén om att somliga är finare än andra ska svikas, oavsett om det är utsatta eller utbildade som bär särskildheten. Palmes klassförräderi var en demokratisk gärning.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.