Kan det bli fred i Mellanöstern? Den frågan har åter väckts efter Barack Obamas uppmärksammade tal till den muslimska världen och hans oväntade påtryckningar på Israels regering.
Det är lätt att känna pessimism inför fredsprocessen. Europa fokuserar på att få Israel att acceptera en tvåstatslösning, vilket skulle tvinga fram en utrymning av bosättningar på Västbanken och skapa svåra interna problem för den judiska staten.
USA och Israel fokuserar å sin sida på den stora grupp palestinier, inklusive Hamas och andra organisationer, som inte accepterar Israels existens.
Utan att vara alltför optimistisk tror jag ändå på möjligheten att få till stånd en situation där människor, både i Israel och i arabvärlden, skulle kunna respektera varandra och leva i fred. Trots den enorma kulturförändring det skulle innebära jämfört med dagens dödläge.
Det finns ett fenomen kallat avbruten jämvikt, som först studerades bland biologer som forskar om utvecklingslära. Med tiden har denna evolutionsterm även uppmärksammats inom samhällsvetenskapen.
Under de flesta perioder i livets historia på jorden så har arternas utveckling varit väldigt stabil. Förändring har skett under mycket korta perioder. Plötsligt rubbas balansen och nya arter tillkommer. Den nya jämvikten skiljer sig starkt från den gamla men varar även den en lång period.
En del samhällsvetare menar att liknande fenomen, som mest har diskuterats i teoretiskt och empiriskt arbete om förändringsprocesser inom organisationer, inträffar i det sociala livet.
Det finns tre bra exempel på detta i kultursfärer. Samtliga har tydliga likheter med relationen mellan Israel och arabvärlden.
Ett fall är den amerikanska Södern i mitten på 1960-talet.
Sydstatarna hade förtryckt de svarta i 200 år. När medborgarrättsrörelsen kom till blev det våldsamt motstånd från de vitas sida. I stort sett alla vita ledare i sydstaterna proklamerade offentligt att de aldrig skulle acceptera rasintegration. De skulle i stället utöva ”massivt motstånd”.
Sedan kom en ny federal lagstiftning om icke-diskriminering på restauranger och hotell 1964, följd året därpå av de svartas rösträtt. Många förutspådde febrilt motstånd mot dessa lagar. De frågade sig hur det kunde vara möjligt att man, utan militärt tvång från den federala regeringen, skulle kunna se till att dessa lagar efterlevdes.
Men motståndet uteblev. Nästan omedelbart, i samhällen överallt i sydstaterna, accepterades de nya lagarna. De svarta fick helt plötsligt vistas i “vita” restauranger och rösta.
Två andra exempel: Japan efter andra världskriget och Sydafrika i början på 1990-talet. Japan var länge känt som ett land som förhärligade krig och kampfärdigheter. I stort sett omedelbart efter andra världskriget ändrades japanernas agerande på världsscenen. De var förstås kraftigt försvagade och kunde knappast ha krigat vidare även om de hade velat.
Däremot kunde de reflexmässigt ha intagit samma bittra inställning som Tyskland efter första världskriget. Men också den japanska kulturen blev i det närmaste pacifistisk.
I Sydafrika accepterade vita och svarta en fredlig lösning, trots att många förutspådde ett raskrig i samband med skiftet till majoritetsstyre.
Jag tror att en övergång från den nuvarande destruktiva jämvikten mellan Israel och arabvärlden är möjlig. Vad som krävs – precis som för att åstadkomma plötsliga förändringar av arter och sociala system – är en riktig systemchock, som får människor att inse att den tidigare balansen inte längre är hållbar.
Det kan bli möjligt om USA tar det stora steget och tvingar på Israel och Palestina Bill Clintons fredsplan från 1999. Skulle Israel inte acceptera, så minskar USA dramatiskt sitt stöd. Om palestinierna inte accepterar så stöder USA status quo på Västbanken. När länderna förstår att status quo inte är hållbart och att en fredslösning är en realitet, tror jag på en ny jämviktsmöjlighet.
Dessutom är en sådan påtvungen lösning det enda sättet för fredsanhängare i de både länderna att bemästra fanatikerna i de egna leden.
Barack Obama är en djärv ledare. Men är han tillräckligt djärv för att våga pröva denna utväg?
Steven Kelman
Steven_kelman@harvard.edu
Steven Kelman är professor i offentlig organisation vid Harvards Kennedy School of Government. Han har studerat i Sverige och medverkar regelbundet som politisk kommentator i TV 4.