Kolumner

Peter Wolodarski: Det mesta du hört om krisen är fel

Fem år efter att finanskrisen bröt ut fortsätter tillväxten att vara mycket svag. Västvärlden kan ha gått in i en period av segdragen stagnation.

Lawrence Summers får nog räknas som en av USA:s mest inflytelserika tänkare om ekonomisk politik. Han blev professor vid 29 års ålder och har sedan dess haft de flesta tunga poster man kan ha: finansminister under Clintons sista presidentår, rektor på Harvard, ekonomisk rådgivare till Obama. Många trodde att ”Larry” i höst skulle efterträda Ben Bernanke som ordförande för den amerikanska centralbanken Fed, men i stället blev det Janet Yellen.

Kanske spelade Summers kantiga stil emot honom. Hans arrogans är omvittnad, liksom hans stundtals kontroversiella frispråkighet. Jag intervjuade en gång Summers på World Economic Forum i Davos, och jag har sällan stött på en sådan kombination av briljans och bufflighet. När tv-kameran var på log han vänligt, så fort den stängdes av tittade Summers åt ett annat håll och svarade knappt på tilltal.

När ”Larry” tar till orda lyssnar emeller­tid de flesta, och den senaste tiden har inte varit något undantag. Hans 16 minuter långa tal på Internationella valutafondens årsmöte i Washington för två veckor blev snabbt omtalat bland världens ledande makroekonomer och beslutsfattare, eftersom det så tydligt fångar vår tids utmaningar.

Summers budskap är både kärnfullt och dramatiskt. Han är noga med att inte slå fast någon absolut sanning, men konstaterar att mycket tyder på att våra ekonomiska problem förmodligen är djupare och större än vad de flesta utgått från.

Vi tänker oss normalt att den ekonomiska politiken handlar om att parera svängningar kring en trend. Ekonomin kan stimuleras i nedgång och arbetslösheten hållas tillbaka. När så högkonjunkturen kommer kan räntan höjas och ekonomin kylas ner.

Men det som blivit tydligt sedan krisen bröt ut 2007-08 är att USA och Europa inte återhämtat sig i den takt som vi förväntade oss. Detta trots att krisen i den amerikanska finanssektorn är över och centralbanker sänkt räntan till noll, samtidigt som man kompletterat räntestimulansen med andra ­metoder. Tillväxten i USA är fortfarande skör. Den inflation som en del trodde skulle komma har inte heller visat sig.

Problemet, påpekar Larry Summers, är att vi nu kanske befinner oss i en situation där det krävs negativa räntor på flera procent (det vill säga att man får betalt för att låna) för att ekonomins fulla kapacitet ska utnyttjas. Företagen lägger pengar på hög i stället för att investera. Ekonomin befinner sig långt ifrån full sysselsättning. Inflationen vägrar att ta fart, trots nollränta.

Vi har hamnat i det läge som ekonomen John Maynard Keynes på 1930-­talet kallade för ”likviditetsfälla”.

När räntan sjunker mot noll är penningpolitikens möjligheter uttömda. Därmed kan man hamna i en segdragen och farlig stagnation, som är svår att ta sig ur.

Stora delar av dagens västvärld påminner om denna bild.

Vad Larry Summers noterar är dock inte bara nuvarande tillstånd, utan tendenserna som funnits ända sedan 1990-talet. Vi har i olika omgångar haft en alltför snabb kreditgivning – företag och hushåll har lånat för mycket – vilket bidragit till bubblor i många länder. Men det intressanta med dessa stimulanser och bubblor är att de till skillnad från tidigare inte utlöst någon inflation. Även under perioder med relativt stark tillväxt har vi inte upplevt någon egentlig överhettning eller större brist på arbetskraft.

Det kanske är så att utan bubblor och snabb kreditexpansion skulle vi inte haft de tillväxttal vi kommit att vänja oss vid. Det tycks finnas en underliggande och långsiktig stagnation som dolts av excesserna de senaste två decennierna.

Allt detta talar för att de flesta västländer kan ha gått in i en ny fas av ”sekulär stagnation”; ett fenomen som ekonomer oroade sig för på 1930-talet.

Sådana segdragna perioder känne­tecknas av låg tillväxt, mycket låg ränta och inflation, lågt kapacitetsutnyttjande och hög arbetslöshet, något som riskerar att spilla över i permanent utanförskap i frånvaro av kraftfulla politiska åtgärder. Vi talar om ett slags japanskt scenario, som i värsta fall skulle kunna pågå i ett par decennier.

Vad som utlöst denna förändring är svårt att säga, men många ekonomer pekar på sådant som demografiska faktorer (åldrande samhällen) och teknologiska förändringar (avtagande innovationstakt).

Om man tror att det ligger något i denna beskrivning, och det är svårt att rakt av avfärda Summers, då finns det skäl att fundera på konsekvenserna för den ekonomiska politiken.

Att vår egen riksbank haft fullständigt fel om inflationsriskerna, och fortsätter att feltolka vart ekonomin är på väg, är tydligt. Om Riksbanken fortsätter att fokusera på prisutvecklingen för bostäder innebär det att man permanent underblåser en onödigt hög arbetslöshet. Men inte ens om Riksbanken skulle ta intryck av sina kolleger i USA och Storbritannien räcker det för att få normal fart på ekonomin.

Vad som krävs, och förmodligen inte räcker, är att finanspolitiken hjälper till med större offentliga investeringar. Konventionella svenska idéer om överskottsmål och reformutrymme blir allt mindre relevanta i denna värld. Anders Borg skulle kunna göra mycket mer för att stödja ekonomin och öka sysselsättningen, utan att på något sätt riskera överhettning, inflation eller en statsfinansiell kris.

Men även om det skulle ske kan vi få vänja oss vid en utveckling där ekonomin växer betydligt långsammare framöver. Arbetslösheten biter sig fast på en hög nivå.

Larry Summers tes är att den nuvarande diskussionen om att dra ned på stimulanser från centralbankerna och minska budgetunderskotten leder åt helt fel håll. Likaså kan nya regleringar som minskar kreditgivningen och förhindrar snabba prisstegringar på tillgångsmarknader vara kontra­produktiva. Åtgärder för att öka sparandet, offentligt såväl som privat, försvårar ytterligare återhämtningen. Vad som normalt är dygd och försiktighet blir i det aktuella läget oansvarigt. Det som i vanliga fall skulle vara rimligt för att förhindra framtida kriser förhindrar nu återhämtningen.

Larry Summers har kastat ut en brandfackla. Finns det någon politiker ­ i Sverige som är beredd att ta upp den?