Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Hans Rosling hade rätt att skälla och vara arg.

Enorm förlust.
Enorm förlust. Foto: Magnus Liljegren/GGFOTO

Han gjorde statistik populärt med hjälp av känslor. Hans Rosling var en sanningssökare i en tid av växande villfarelser.

Han hörde av sig ganska många gånger. Oftast för att skälla – konstruktivt.

”Ni har inte förstått vad som pågår i världen, ni missar det positiva, ni följer en gammal karta!”

Hans Rosling försökte aldrig ställa sig in. Han hade en mission i livet: att förklara hur saker och ting hänger ihop, att peka på förbättringar och möjligheter till ännu större förbättringar. De som inte ansträngde sig för att ta reda på saker, blev uppmärksammade på det. De skulle inte komma undan med nonchalans och slarv.

Första gången jag hörde av Hans Rosling berodde det på användningen av begreppet ”u-länder” i en DN-ledare.

Det är föråldrat och irrelevant, påpekade han. Världen kan inte längre delas upp i en rik och fattig del. Det gick möjligen för sig på 1960- och 70-talen, men i dag är fördelningen av välstånd mycket mer mångfacetterad. 75 procent av värdens befolkning bor i medelinkomstländer!

Den som tog del av hans fakta tvingades ta farväl av de gamla skolböckerna i samhällskunskap.

Förändringen hade skett snabbt, men våra kunskaper hängde inte med. Hans Rosling var frustrerad och ville göra något åt saken.

När man talade med honom gällde det att skärpa tanken. Han kunde snabbt kasta ut frågor, av typen:

– Vet du vad ett barn i Vietnam har för förväntad medellivslängd?

– Nej …

– 75 år, replikerade han.

– Har du förstått att fattigdomens sjukdomar besegrats i Vietnam? När ska ni skriva om det i tidningen?

Hans Rosling trodde på folkbildningens kraft. Och han hade svårt för oinformerad dumhet, inte minst i medier som han uppskattade.

Nästa gång han var arg berodde det på en ledarartikel som ifrågasatte om Sverige ska ge 1 procent av BNP i bistånd.

”Ni borde kritisera hur biståndet används, inte själva biståndet i sig”, dundrade han.

Grunden för Hans Roslings stora popularitet handlade nog inte främst om åsikterna, utan om rakheten och allmänbildningen.

Han sa som det var, han gjorde sig inte till, han var gärna politiskt kontroversiell. Om Kina gjorde bra saker på klimatområdet, då hade han inget emot att prisa de kommunistiska härskarna i Peking i jämförelse med västvärlden. Om det ur internationell hälsosynpunkt var positivt med manlig omskärelse, då gick han ut och sa det.

Kritikstormar fick blåsa bäst de ville. Här skulle kunskap spridas.

I ett bidrag till Musikhjälpen i vintras berättade Hans Rosling att de 24 miljoner kronor som samlats in räcker till ett års skolgång för 40 000 barn i Afghanistan. Slutsatsen? Biståndsmedel kan göra enorm nytta.

Han pekade på att denna kostnad var ungefär lika stor som att i Sverige ta emot 40 stycken ensamkommande flyktingpojkar från Afghanistan under ett år.

”Ingen hörde vad jag sa”, klagade han efteråt, ”få talar om denna 1 000 gånger skillnad för att åstadkomma humanitär effekt.”

Ni har inte förstått vad som pågår i världen, ni missar det positiva, ni följer en gammal karta!

Hans Roslings syfte var inte att stänga ute afghaner från Sverige, utan att tänka mer och större. Bistånd skulle nå fram där det kunde göra skillnad. Flyktingar skulle hjälpas så att de slapp bege sig ut på livsfarliga resor över hav och land.

Det var därför Hans Rosling förespråkade en övergång till ett system med generösa flyktingkvoter – så att de med asylrätt kan ta sig till Sverige på ett tryggt sätt.

Hans Rosling var hyperrationell i en tid full av passioner och versaler. Han var alltid saklig, alltid påläst, alltid optimistisk om möjligheten att med fakta övertyga den som inte redan låtit sig övertygas.

Samtidigt låg hans popularitet inte bara i att han använde sig av fakta. Han lyckades göra statistik populärt med hjälp av känslor.

En sommar på Bjärehalvön såg jag honom stapla backar för att förklara befolkningstillväxten i världen. Plötsligt sparkade han till ett par av backarna för att ta hem en poäng retoriskt. Publiken ryggade till. Det var en godartad variant av Ian och Berts valturné i början av 1990-talet; ett känslomässigt utfall i upplysningens tjänst.

Kunde han använda sin retoriska talang till att sprida kunskap, så skulle han göra det.

Samma sak när hans själv blev frisk från hepatit C och gick med på att berätta om behandlingen i en DN-intervju. Villkoret var dock tydligt: fokusera på sjukdomen och de nya revolutionerande medicinerna, inte på min person.

För ett knappt år sedan ringde Hans Rosling igen. Jag trodde att han ville kritisera en publicering eller tipsa om något intressant. Så var det inte.

Budskapet var i stället djupt personligt. Hans Rosling berättade kort att han drabbats av cancer i bukspottskörteln och bara hade några månader kvar att leva.

Han hade en bestämd önskan: ”Skriv inte om min sjukdom. Jag vill att min familj ska slippa att läsa om detta i tidningen”.

I vintras var signalerna från honom försiktigt positiva. Medicineringen gav bättre effekt än han hade räknat med; mot oddsen.

I veckan kom ett annat besked.

Hans Rosling var en folkbildare i global särklass. Han hade många svenska fans och ännu fler fans internationellt.

Han lämnar världen så som han såg på den: med tillförsikt om vad vi gemensamt kan åstadkomma. Hans Rosling var en sanningssökare i en tid av växande villfarelser. Just han hade rätt att skälla och vara arg.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.