Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Harry Scheins osannolika resa säger mycket om Sverige.

Författaren, direktören och DN-kolumnisten.
Författaren, direktören och DN-kolumnisten. Foto: TT

Självsäker, briljant och fräck. Harry Schein var inte som andra i Sverige. Det bidrog till hans framgång.

Det rådde rökförbud högst upp i DN-skrapans matsal. Men en av gästerna rökte ändå. Han släckte också törsten under middagen med sin vanliga whisky.

Huvudpersonen under ledarredaktionens årliga bjudning var utrikesminister Anna Lindh. Men Harry Schein var den som trängde fram genom bruset.

För egen del hade jag precis börjat på DN. Harry Schein var tyvärr på väg att sluta. 2000-talet hade precis inletts. Det var en annan tid. Schein skickade sina manus med brev, för vidare behandling på DN:s inskrivningsavdelning. I slutet av artikeln angav han också om Martin Lamms tecknade Schein-vinjett skulle föreställa en allvarlig eller leende artikelförfattare.

Ingen annan kolumnist hade en sådan signatur. Ingen annan var heller som Schein. Om någon tvivlar på den saken rekommenderas varmt den nya dokumentären ”Citizen Schein” av Maud Nycander, Jannike Åhlund och Kersti Grunditz Brennan.

Filmen är ett fascinerande porträtt av en unik personlighet i svensk offentlighet: den ensamkommande judiske flyktingpojken, mannen som formar landets filmpolitik, den självtänkande elitisten med kontakterna. Författaren och direktören som växelvis uppträder med solbränd charm, växelvis med drag av en despot – och som förblir ensam genom sitt liv.

Precis som de senaste årens dokumentärer om Olof Palme och Astrid Lindgren berättar Schein-filmen om den svenska efterkrigstiden och de så kallade rekordåren. Den eran är sedan länge förbi, men ger oss fortfarande ingångar till förståelsen av dagens Sverige.

Harry Schein kom ensam till Sverige 1939, endast 14 år gammal. Han kunde bara tyska. Han kände inte någon. Hans mor mördades i Förintelsen, hans syster hamnade i USA. De förlorade kontakten. Harry placerades i Småland och fick arbeta som dräng.

Han började längst ned och nådde den svenska offentlighetens topp. Själva resan – att den över huvud taget blev möjlig – säger något inte bara om Schein utan också om Sverige.

Hur gick den till? Utbildning, ansträngning och klara idéer krävdes, liksom briljans och tur. Men framgången förutsatte också ett tillåtande samhällsklimat, som gav utrymme för det egensinniga och en stark tro på den egna förmågan.

Det fanns något i efterkrigstidens Sverige som slog upp dörrarna till det nya, för impulser utifrån, som välkomnade dem som ville bidra till moderniseringen av folkhemmet. 

”Citizen Schein” berör inte direkt frågan om varför Schein lyckades. Men det fanns något i efterkrigstidens Sverige som slog upp dörrarna till det nya, för impulser utifrån, som välkomnade dem som ville bidra till moderniseringen av folkhemmet.

Min egen familjs flyktinghistoria är en påminnelse om detsamma: det lilla homogena landet som trots en viss misstänksamhet står öppet, även för dem som saknar kontakter och kapital.

Harry Schein var övertygad socialdemokrat och kom att skapa täta band till partiets ledande medlemmar. De kittlades av hans intellekt och fräckhet, såg honom som ”one of a kind”. Partiet behövde Schein, men Schein kom också att behöva partiet.

I filmen refereras ett brev från Harry Schein till Olof Palme, där den förre uttrycker önskemål om att bli chef för Investeringsbanken och ordförande i Sveriges Radio.

Så blev det, även om Palme i ett tv-inslag förnekar någon som helst inblandning i utnämningarna.

I den tidens Sverige var det aldrig en nackdel för karriären att stå socialdemokratin nära. Politiken låg bitvis som ett raster över den svenska öppenheten.

Det är fel att reducera Harry Schein till en politisk operatör, och filmen försöker inte göra det.

I drygt 20 år skrev han kolumner i Dagens Nyheter, texter som uppskattades av långt fler än dem som sympatiserade med Socialdemokraterna. Ett av skälen var självständigheten i tänkandet.

När ”Estonia” förliste 1994 skrev Schein om sorg. Den är alltid individuell, påminde han, oavsett en katastrofs omfattning:

”Du har kanske för inte alltför länge sedan förlorat någon som stått dig nära. Din sorg är inte åtta tusendelar av sorgen efter katastrofen med ’Estonia’. Din sorg är lika stor. Din sorg är din – och bara din.”

Texten handlade inte om hans egen sorg, men den var reell. Han kom ensam som flykting i Förintelsens skugga. Harry Schein fick aldrig barn, hans äktenskap med Ingrid Thulin var en glamourös fasad. Bakom garvet och solbrännan fanns sorgen.

När Aga-chefen Marcus Storchs tonårsson Tobias dog i en ovanlig blodsjukdom, skrev Harry Schein ett brev till paret Storch och uppmanade dem att också tänka på hur rika de blivit av all den tid och kärlek de hunnit ge till sin son. Underförstått: den chansen fick Schein aldrig själv. Brevet avslutas med orden:

”Med dessa rader vill jag egentligen bara säga att jag tänker på er med värme – och i någon mån med avund.”

När filmen om Harry Schein hade galapremiär i tisdags, påminde jag på Twitter om att han en gång kommit till Sverige som ett ensamkommande flyktingbarn.

Det räckte som en provokation för vissa, som med hjälp av grova generaliseringar på senare år försökt förvandla ensamkommande till ett skällsord – i sig en sorglig spegling av det politiska klimatet 2017.

Harry Schein var inte naiv kring svårigheten med kulturell samexistens. Hans sista DN-kolumn handlade om problemet med det ”multinationella”. Han pläderade starkt för både generös asylinvandring och för behovet av tydliga krav på kunskaper om Sverige och det svenska språket.

Han själv var ett exempel på just den anpassningen, trots att judar vid tiden för hans invandring bland en del inflytelserika betraktades som ett ”främmande element i nationen”. Han lyckades i Sverige – och Sverige gjorde det möjligt för honom att lyckas.

Trots, eller kanske tack vare, etikettsbrotten och den demonstrativa scheinska självsäkerheten.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.