Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Peter Wolodarski: Journalistiken flyttar åter ner i garaget

Pressfriheten befinner sig under attack i flera av världens demokratier. Medborgarnas möjlighet till insyn motarbetas systematiskt.

Hemliga journalistiska möten i ett garage. Kodnamn på källa som hämtas från en porrfilm. Två unga lokalreportrar på Washington Post som får den amerikanske presidenten på fall.

Water­gateskandalen för 40 år sedan var resultatet av en politisk kultur som gått över styr. President Nixon såg fiender i varje hörn och uppvisade drag av paranoia. Hemlig avlyssning parades med hårda utfall mot tidningar som publicerade säkerhetsklassade dokument.

När journalisterna Bob Woodward och Carl Bernstein började nysta i inbrottet i Demokraternas partihögkvarter kände de till riskerna med att använda telefon – den kunde ju vara buggad. Mötena med FBI-kontakten ”Deep throat” skedde därför i ett garage i Arlington invid Potomac­floden. Andra källor kontaktades genom dörrknackningar i deras hem.

Nyligen blev det känt att det klassiska garaget i den amerikanska huvudstaden ska rivas för att ge plats åt kontor. Men spåren av hemlighetsmakeri och paranoia dröjer sig kvar, och har på sistone förstärkts på ett otäckt sätt.

För ett par veckor sedan lyssnade jag på New Yorker-skribenten Jane Mayer, en av USA:s främsta undersökande journalister, när hon mottog en medalj på Harvarduniversitetet i samband med Nieman Foundations 75-årsjubileum. Hon berättade att det är svårare än någonsin att träffa källor och få visselblåsare att larma. Stats­anställda fruktar repressalier. Allt färre är beredda att låta sig intervjuas. Särskilt de som sysslar med underrättelse- och säkerhetsfrågor drar sig för att kopplas samman med journalister.

”Jag har behövt flyga från kust till kust för att träffa källor i hotellrum, eftersom de inte velat prata i telefon i mer än någon sekund. Det är väldigt besvärligt, dyrt och tidskrävande. Dessutom måste källan verkligen vilja tala, vilket inte alltid är fallet”, sa Jane Mayer.

President Obama kom till makten med löftet om att öppna Washington och göra slut på Bushårens hemlighetsmakeri. Så blev det inte.

I veckan publicerade Committee to Protect Journalists, som normalt bevakar pressfrihetsfrågor i auktoritära stater, en förödande rapport om vad man kallar ”Obamas krig mot läckor”.

Bakom rapporten står Washington Posts tidigare chefredaktör Leonard Downie, som var med under Watergate.

Visselblåsare åtalas med hänvisning till 1917 års spionerilag, konstaterar Downie. Medieorganisationer tvingas lämna ut listor över sina telefonsamtal. Federala myndigheter uppmanas att övervaka anställda som hanterar sekretessbelagd information.

”Detta är den mest stängda, kontrollbesatta amerikanska administration jag någonsin bevakat”, säger David Sanger, en av New York Times mest erfarna reportrar. Han berättar om källor som aldrig tidigare dragit sig för att prata med honom, men som nu vädjar: Mejla mig inte. Låt oss tala när detta har blåst över.

Barack Obama har inte bara valt att behålla den enorma säkerhetsapparat som George W Bush byggde upp efter 11 september. Han har dessutom gjort USA mer slutet och svårarbetat för journalister. I terrorbekämpningens och det nationella säkerhetsintressets namn görs avsteg från grundläggande rättsstatliga principer.

Att den tredje statsmakten ska kunna bevaka och uppmärksamma denna utveckling är fundamentalt i ett demokratiskt samhälle. Tack vare en visselblåsare som Edward Snowden har det exempelvis blivit känt att USA ägnar sig åt massavlyssning av vanliga människors telefonsamtal och elektroniska kommunikation. Den nationella säkerhetsmyndigheten NSA har ägnat sig åt en långtgående övervakning som väldigt få känt till – och som nu kan debatteras i offentligheten.

Samtidigt är det för ett medieföretag inte självklart att publicera material som är säkerhetsklassat. Det finns situationer där människors liv riskeras om hemligheter blir offentliga. Det finns lägen då allmänintresset faktiskt inte tjänas av öppenhet.

Wikileaks-modellen, att osorterat släppa ut sekretesshandlingar i det fria, har lite att göra med de etiska över­väganden som normalt präglar publicistisk verksamhet.

Brittiska The Guardian, som står bakom många av den senaste tidens NSA-avslöjanden, har i varje publicering gjort en sådan etisk prövning. Tidningen har lyft fram uppgifter som varit känsliga, och som stater velat hemlighålla. Men det har varit nyheter som haft ett mycket stort medborgerligt intresse.

Det är mot denna bakgrund som Dagens Nyheter och en grupp nordiska tidningar tidigare protesterat till den brittiska regeringen mot de oacceptabla myndighetsingripanden som The Guardian utsatts för. Av samma skäl gjorde vi i veckan ett nytt stöd­uttalande tillsammans med ett tjugotal av världens ledande tidningar.

Här hemma har den svenska staten än så länge inte inspirerats av sina amerikanska och brittiska kollegers oförblommerade angrepp på pressfriheten. När DN:s Niklas Orrenius avslöjade att Skånepolisen bedriver hemlig mass­registrering av svenska romer kunde man befara att Justitiekanslern skulle överväga att inleda en förundersökning om brott mot sekretesslagen, vilket skedde i den så kallade Saudiaffären. Men den möjligheten tycks JK lyckligt­vis inte ha haft denna gång.

Tack vare tryckfrihetsförordningen, som är en av fyra grundlagar, har Sverige ett bättre skydd för det fria ordet än de flesta andra demokratier.

Men det relativa lugnet kan inte tas för givet. Det svenska justitiedepartementet har på sistone presenterat gans­ka oroande förslag på området. Och det finns anklagelser om att Sverige hjälper brittisk och amerikansk underrättelsetjänst med spionage på internet (se nyhetsdelen i söndagens tidning).

När till och med Barack Obama sanktionerar åtgärder som för tankarna till Nixonerans paranoia, då tycks det mesta kunna inträffa.

twitter.com/pwolodarski

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.