Ett nytt politiskt landskap har vuxit fram på 30 år. Svensken bryter gamla röstmönster, identifierar sig ogärna med partier och bejakar mer och mer storstadens urbana värderingar.
Nästan varje dag peppras vi med opinionsundersökningar som mäter partisympatier och förtroende. De är viktiga och har sedan valet 2010 redan lett till flera ledarbyten. Partiernas nervositet har stigit i takt med att nyheter sprids snabbare och i allt fler mediekanaler.
Men de verkligt intressanta undersökningarna är inte de som noterar vad som hänt under en månad eller ett kvartal utan vad som inträffat i ett längre perspektiv.
Socialdemokraternas kris illustrerar poängen. Håkan Juholts personliga tillkortakommanden har naturligtvis förvärrat läget, men i botten finns större samhällsförändringar som försvagat basen för partiet.
Statsvetarna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg vid Göteborgs universitet har i dagarna publicerat en tabellsammanställning av svenskt väljarbeteende sedan 1956. Det är en helt unik tidsserie med frågor och svar, som gör förvandlingen av vårt partilandskap mycket mer begriplig.
Den viktigaste trenden sedan decennier är att väljarna blivit mer lättrörliga. Fler och fler byter parti mellan valen. Och allt färre är beredda att förknippa sig själva med en politisk rörelse.
Så sent som 1982 hade 60 procent av väljarna ett slags partiidentitet. Man inte bara röstade på S, M eller C utan såg sig själv som socialdemokrat, moderat eller centerpartist. Den andelen har sjunkit för varje val och landade år 2010 på 28 procent, alltså mer än en halvering. De interna spärrarna för att bryta ett gammalt röstmönster har lättat.
Denna utveckling har särskilt drabbat Socialdemokraterna som historiskt byggt sina framgångar på att ha starka stödtrupper runt om i samhället som identifierat sig med rörelsen. Som ”sosse” handlade man på Konsum, var med i facket, hade försäkringar hos Folksam, gick i studiecirkel hos ABF, såg till att bli jordfäst av Fonus. Socialdemokratin var en massrörelse och ett sätt att leva från vaggan till graven.
Dessa röda strukturer finns fortfarande kvar men är spillror av sin fornstora glans.
På 20 år har S gått från ungefär en kvarts miljon medlemmar till 100.000.
Folkets hus är nedlagt, privatiserat eller kommunaliserat, LO permanent försvagat och den kooperativa rörelsen har efter åratal av affärsmässig vanskötsel en betydligt sämre ställning på marknaden. Konsum, som skulle vara till gagn för medlemmarna, har gjort det dyrt att vara lojal socialdemokrat.
Statsvetarna i Göteborg presenterar ett rikt siffermaterial som avtecknar bilden av ett Sverige där förutsättningarna att driva politik skiftat.
Det är inte ett land där vi bryr oss mindre om samhällsfrågor än tidigare, vilket ibland görs gällande. Svensken år 2012 är till och med något mer intresserad av politik än svensken på 1960-talet, och misstron mot politiker som växte fram på 90-talet har gått tillbaka. Vi verkar åter lita på våra folkvalda.
Den stora förändringen är att vi inte längre är beredda att inordna oss i kollektiv som förr.
Klasstillhörighet och sysselsättning avslöjar inte politiska sympatier som tidigare.
Den enskilt största väljargruppen i dag är de som definierar sig som ”oberoende” (39 procent i senaste valet, 16 procent 1982), medan de som röstar av slentrian på ett parti för att man alltid gjort det är på väg att försvinna (24 procent 1982, 6 procent 2010).
I de växande storstadsområdena är utblicken global och trendkänsligheten stor, och lockelsen att leva det urbana livet ökar. Antalet stockholmare har blivit en halv miljon fler sedan 1990; bara ökningen motsvarar det nuvarande invånarantalet i Västerbotten och Norrbotten tillsammans. Och dragningskraften verkar inte avta, något som den nye vänsterledaren Jonas Sjöstedt kan fundera på nästa gång han häver ur sig att ”det är ett straff att behöva bo i Stockholm” (SVT 4/1).
Alla dessa förändringar har underlättat för Moderaterna att steg för steg gå om Socialdemokraterna och erövra politikens ”centrala zon”, för att citera ett begrepp som sociologen Hans Zetterberg introducerade i Sverige.
”Opinionsforskning lär oss att de opinioner och värderingar som normalt råder i ett land är de värderingar som kommit att dominera i den centrala zonen”, skrev Zetterberg 2002. De uppfattningar som präglar den centrala zonen får ett samhällsgenomslag som liknar ”en naturkraft”.
Zetterberg konstaterade att Moderaterna för att lyckas behövde bejaka kompromisser och koalitioner och avstå från ideologisk renlärighet: ”Paradoxalt nog är pragmatism, inte dogmatism, vägen till framgång, också för dogmer.”
Receptet har i sin mer skruvade schlingmannska form banat väg för en idélöshet och ett pr-tänkande som skadar svensk politik och i förlängningen slår tillbaka mot Moderaterna.
Men än så länge fungerar strategin. M:s målmedvetna pragmatism och nedtoning av sitt historiska arv passar de snabbfotade väljare som mer bryr sig om åsikten än från vilket håll den kommer, som mer intresserar sig för människorna som bär upp partiet än själva partiet.
Håkan Juholt har knappast orsakat Socialdemokraternas historiska ras. Men med sin slarviga stil, sin svulstiga retorik och sina tvivelaktiga besked repellerar han sympatisörer från ett parti som redan drabbats hårt av att det gamla Folkrörelse-Sverige försvunnit.
2012 lär inte bli tiden då S-dramat upphör. Men kanske blir det året då medlemmarna inser att man måste ha en ledare som ägnar dagarna åt att locka väljare i stället för att stöta bort dem.
I det nya politiska landskapet vinner ingen val av födsel och ohejdad vana.