Två aktuella bilder från Skol-Sverige: På ett gymnasium i Stockholm, som har lång kö till antagningen, tvingas en av de mest erfarna och uppskattade lärarna att själv sätta sig i skolbänken i 18 månader. Orsaken? Hon saknar behörighet efter det politiska beslutet om lärarlegitimation.
Den aktuella läraren har i tio år undervisat i engelska, retorik och körsång. Hon har akademisk grundexamen från universitetet i Bristol och talar obehindrat engelska. Men enligt de nya reglerna får hon bara vara lärare i musik.
För att slippa ta tjänstledigt i 18 månader har läraren ansökt om att läsa engelska på distans. Men just den högskolekursen är populär och svår att komma in på.
Om Skolverket inte går med på ett undantag, och utför ett test i engelska, riskerar gymnasiet att förlora en av sina mest rutinerade anställda.
Runt om i landet finns många liknande exempel på personer som arbetat under lång tid utan formell behörighet. Det naturliga hade varit att granska deras lämplighet som ledare i klassrummet. Men i stället uppmanas de att åter bli studenter, oavsett om de visat sig yrkesskickliga eller ej.
Så slösar Sverige bort talangfulla och kompetenta lärare, som hellre söker sig till ett annat yrke än uppfyller kriterier i en byråkratisk mall.
Parallellt med denna politiska klåfingrighet kommer alarmerande signaler om nyrekryteringen till lärarhögskolorna. I en granskning i veckan visade DN:s reporter Kristoffer Örstadius att antagningsribban i praktiken tagits bort. Konkurrensen om platserna är minimal och de bästa eleverna från gymnasiet söker sig någon annanstans. Lärarprogrammet, som förr i tiden var eftertraktat, har förvandlats till ett glest klassrum med svängdörrar.
I höstas kom 123 personer in med bottenresultatet 0,1 från Högskoleprovet. Som jämförelse skulle den som valt svarsalternativet ”C” på samtliga frågor fått 0,4 av maximalt 2,0.
Utbildningsminister Jan Björklund måste känna sig stolt över att kasta ut erfarna lärare från skolan, utan individuell prövning, samtidigt som han ersätter dem med 0,1-studenter med ”formell behörighet”.
Kan vem som helst bli lärare? skrev Astrid Söderbergh Widding, rektor för Stockholms universitet, på sin blogg. Frågan var retoriskt ställd. Hon motsade inte DN:s siffror, men ville nyansera frågan: Många av dem med låga poäng misslyckas med studierna och kommer således aldrig ut i skolorna, påpekade hon. Tittar man på dem som sökt in med gymnasiebetyg ser det något bättre ut.
”Lärarutbildningen är knappast betjänt av fler larmsignaler, särskilt när de klingar delvis falskt”, avslutade rektorn sitt inlägg.
Hon har rätt i att negativa artiklar ytterligare försämrar lärarutbildningens image. Men det är inte tidningars uppgift att ta hänsyn till sådana följder. Rapporteringen måste utgå från vad som är sant och relevant, inte vad som är bra ur PR-synpunkt.
Som rektor borde Astrid Söderbergh Widding vara djupt bekymrad över de hårda fakta som artikelserien lyfter fram, det vill säga att 123 sökande kommer in med Högskoleprovets absolut lägsta resultat. Det säger anmärkningsvärda saker om läraryrkets status och unga människors syn på utbildningen.
Läget är illavarslande när man även granskar själva betygsintagningen. Snittet är generellt lågt och på vissa håll genant dåligt, även om Stockholm tillhör de mindre dåliga. Det finns inget att bortförklara; detta är realiteten.
För nästan 20 år sedan började utbildningsminister Jan Björklund tala om att höja lärarnas status, men situationen är sämre nu än för två decennier sedan.Björklund har haft goda intentioner. Än så länge har dock allianspolitiken förstärkt problemet genom att överlasta lärarna med fler administrativa bördor.
Deras mandat har beskurits ytterligare. De tvingas fylla i skriftliga omdömen, administrera mera och har fått sin arbetstid hårdare reglerad. Samtidigt uppmuntras föräldrar att ställa krav och ifrågasätta, vilket alla som besökt ett föräldramöte ser följderna av. Skolan tvingas allt oftare ”stå till svars” och ”leverera besked”, som om föräldern var en betalande kund med rätt att bli nöjd.
Yrkets frihetsgrader, det som historiskt gav känslan av kontroll och status, har minskat. Parallellt har också lönen halkat efter – sedan 1945 har den relativt sett sjunkit med 50 procent i jämförelse med en industriarbetare.
Det finns ingen quick fix på krisen, men tre saker skulle kunna göra skillnad:
För det första: Låt lärarna vara lärare. Politiker och myndigheter måste sluta detaljstyra arbetet. Den som är chef i klassrummet borde få vara chef på riktigt. Formell status uppnås genom att förutsättningarna finns på plats, för att tala ren Reinfeldtska, inte med fyrkantig legitimation.
För det andra: Enas över blockgränsen om skolan. Det finns inget mer destruktivt än dessa ständiga förändringar av betyg, kursindelningar och timplaner.
För det tredje: Skjut till statliga medel för att åstadkomma ett engångslyft av lönen på uppemot 10 000 kronor i månaden. Det är svårt att få första klassens lärare med en av västvärldens sämsta ersättningar.
Den svenska skolans problem kommer att ta lång tid att lösa. Men grunden är att lärarna känner stolthet, respekt och uppskattning. Hittills har politikerna inte visat dem det.