Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Peter Wolodarski: Trenden är tydlig: öst tar över från väst

Skolkrisen är inte bara ett svenskt fenomen, även om den är särskilt allvarlig här. Europa och USA tävlar om dalande resultat medan Asien drar ifrån.

Tidskriften The Economist har en förkärlek för underfundiga formuleringar. I senaste numret skriver man om skolundersökningen Pisa under rubriken Finn-ished; slut.
Bindestrecket mitt i ordet och den kreativa stavningen är ingen slump, ty en stor del av artikeln handlar om att det numera är slut (finished) med de finländska (Finnish) framgångarna i den internationella skolligan.

Ända sedan OECD, som är huvudman för Pisa, började fokusera på matteresultat för ett decennium sedan har Finland successivt förlorat mark. Sedan 2009 har resultaten i läsförståelse och naturvetenskap också gått ned.

”Finland har rasat på den internationella Pisa-listan”, konstaterade public service-bolaget YLE i sin rapportering.

Skolkrisen handlar alltså denna gång om vår tidigare så hyllade granne i öst. Men den som följt debatten om de svenska Pisa-resultaten nu i veckan vet att det står ännu sämre till i Sverige. Vi åker också utför, därtill snabbare och från en lägre nivå.

Det ser särskilt bekymmersamt ut i Sverige, fast faktum är att det ser illa ut med skolutvecklingen inte bara i Norden utan även i USA, Storbritannien och resten av Västeuropa, i synnerhet om man jämför med Asien. Trenden är tydlig: medan asiatiska stjärnor som Shanghai, Hongkong och Singapore stärker sin topposition fortsätter den gamla välutbildade världen att halka efter.

Economist spekulerar i om det finländska systemet blivit alltför jämlikt; i Sverige brukar numera den omvända anklagelsen riktas mot vår egen modell. Alla har sin favoritförklaring till varför det går sämre. Risken är dock att dessa analyser mer är baserade på ideologiska trossatser än på förhållanden som verkligen påverkar skolresultaten.

Någon enkel förklaring till varför vi halkar efter finns naturligtvis inte, och på motsvarande sätt existerar ingen quick fix som kan åtgärda problemen över en natt. Bland de europeiska och anglosaxiska sorgebarnen finns många varianter av skolsystem – centraliserade, decentraliserade, rader av betygsmodeller, friskolor, olika grader av valmöjligheter och så vidare. Samtidigt plågas nästan alla av ett slags kontinuerlig nedgång, vilket leder tankarna till samhällsförändringar utanför skolans räckvidd.

Det enda som de flesta tycks kunna enas om är att lärarna spelar en avgörande roll för framgång. Och att det krävs hårt och fokuserat arbete, inte minst av eleverna, för att förbättra resultaten. Det tar tid att ligga på topp, och föräldrarnas engagemang är viktigt.

Utbildningsminister Jan Björklunds största politiska problem är att han med sin slagordsretorik skapat en förväntan om omedelbar framgång, som nu inte infrias. På sju år har Björklund inte ens lyckats bromsa fallet i Pisa-mätningarna. De barn som började skolan när alliansen bildade regering 2006 går nu på högstadiet.

Jan Björklund påpekar att de flesta av hans skolreformer inte haft chansen att verka fullt ut, men efter sju år i regeringsställning är väljarnas tålamod på upphällningen. Om man som politiker får det ovanliga förtroendet att vara minister under två mandat­perioder, måste man också kunna visa på konkreta resultat.

Sanningen är dessutom att en del av Björklunds politik fått genomslag – och långt ifrån alltid till det bättre.

Såväl den nya skollagen som Skolinspektionens utökade befogenheter har kraftigt ökat arbetsbördan för lärarna, vilket gjort att de fått mindre tid till undervisning och förberedelser. Det är en mycket olycklig förlängning av en trend som pågått ända sedan 1990-talet, och som steg för steg förvandlat lärarna till ofrivilliga administratörer.

Precis som i USA och Storbritannien har utvärderingar, kontroller och tester tagit allt större plats, ofta på bekostnad av kompetensutveckling och kvalitetsarbete. En del av denna förändring har varit motiverad, men summan av alla nya mät- och uppföljningsidéer – som kommit med styrfilosofin New public management – har blivit för stor.

En redan genant dåligt betald lärarkår har tvingats ägna sig åt att hantera skolledningars och politikers favoritönskemål för dagen i stället för att intensivt arbeta med eleverna. Som tack bjuds de nu på Folkpartiets lärarlegitimation, fast det de helst av allt skulle velat ha är anständigt betalt och respekt för sin förmåga att själva styra och planera arbetet.
Jan Björklund har talat om att uppvärdera lärarnas status och ge dem högre löner. Men utvecklingen har tyvärr inte gått åt rätt håll sedan han blev minister, trots lovvärda intentioner.

Pisa-haveriet påminner än en gång om att det behövs en nationell kriskommission för den svenska skolan – något som Sydsvenskans Per T Ohlsson föreslog redan förra året – ungefär som när Bildtregeringen i början av 1990-talet lät Assar Lindbeck leda en kriskommission för den svenska ekonomin.

En sådan utredning kan sätta in skolan i ett större internationellt perspektiv. Oviktigt sållas bort från viktigt. Och i bästa fall identifieras några få nyckelfrågor som partierna enas om, även om förslagen råkar vara politiskt obekväma. På köpet skulle ett reformtrött Skol-Sverige garanteras någorlunda stabila spelregler och långsiktig arbetsro.

Skillnaden i skolfrågan mellan Socialdemokraterna och de borgerliga partierna är för liten för att man inte skulle kunna komma överens.
Sverige förtjänar ett sådant handslag.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.