Alldeles före jul lämnade Serbiens regering in sin ansökan om medlemskap i EU. Några dagar tidigare upphävdes viseringstvånget för landets invånare och även för medborgarna i Montenegro och Makedonien. Jublet över denna åtgärd var stort i alla tre länderna. Nu är deras förväntningar på EU ännu större.
I resten av Europa var reaktionerna lama eller obefintliga. En majoritet av medlemmarna och medborgarna skulle helst en gång för alla vilja sätta punkt för utvidgningen. I Bryssel citerades anonyma uttalanden av erfarna diplomater om att Serbien var för tidigt ute. I övrigt rådde pinsam tystnad.
Utmattade som de var efter de fruktlösa klimatförhandlingarna i Köpenhamn verkade de europeiska ledarna inte ha lust att svara på frågor om EU:s utvidgning. Med den politiska stämning som råder i de tjugosju medlemsstaterna är de tvärtom fast övertygade om att de inte skulle vinna några applåder på att ta upp frågan om ytterligare utvidgning.
Följden är att en skymning sänker sig över det europeiska projektet. Det är tragiskt, för många unika och till och med historiska chanser blir liggande. Serbiens ansökan om inträde är just en sådan chans.
Det var Serbien, det federala Jugoslaviens största delstat, som med Slobodan Milosevic i spetsen utlöste den väldiga Balkankrisen och orsakade flera krig och ”etniska rensningar” när federationen föll sönder i 1990-talets början. Under Milosevic övergick en majoritet av serberna till radikal nationalism byggd på våld och erövring av territorier.
Fyra krig – i Slovenien, Kroatien, Bosnien samt Kosovo – måste utkämpas och ett femte, i Makedonien, förhindras i sista minuten av Nato och EU för att den våldsamma serbiska nationalismen skulle sättas på plats. I och med nederlaget i Kosovo hejdades Milosevic äntligen.
Medan allt detta pågick förblev ändå integreringen av Serbien i regionens postnationalistiska ordning central för västs strategi. När väst sedan ingrep militärt i Bosnien vilade denna strategi på tanken att den europeiska kontinenten efter det kalla kriget inte kunde tillåta sig att ha ett tvådelat säkerhetssystem, om säkerheten och freden skulle bli varaktiga.
Detta innebar att också Balkan först måste bekanta sig med de euroatlantiska strukturerna och sedan integreras i Nato och EU, eftersom endast en ny europeisk ordning kunde stoppa regionens återkommande tragedier och garantera bestående säkerhet.
Serbien har spelat och spelar en central – kanske rent av ledande – roll i detta. Serbiens inträde i Europa kommer omedelbart att möjliggöra lösningar av de stora kriser och konflikter på Balkan som alltjämt dröjer sig kvar: Bosnien, Kosovo och krigsförbrytarna.
Utan att ta itu med frågan om sina slutgiltiga gränser har Serbien emellertid inga utsikter att komma med i EU. I Serbiens fall kvarstår frågan rörande Kosovo och – på ett mer undanskymt sätt – Republika Srpska i Bosnien och Hercegovina.
Serbien måste också lämna ut general Ratko Mladic till krigsförbrytartribunalen i Haag – eller lägga fram bevis för att han är död eller håller sig gömd i något annat land. Mladic, vars bosnienserbiska trupper begick vedervärdiga grymheter i hela Bosnien – bland annat massakern på tusentals muslimska civila i Srebrenica 1995 – är den viktigaste personen misstänkt för krigsförbrytelser som alltjämt är på fri fot sedan den bosnienserbiske presidenten Radovan Karadzic 2008 greps i Belgrad och utlämnades till Haag.
Det allra viktigaste med Serbiens ansökan om inträde är ändå att landet skulle kunna skapa en framgångsrik och permanent omorganisation av Balkan. Vägen till inträde blir både tröttsam och lång, men om båda sidor går in på den med fasta steg och uppriktig vilja kommer hela regionen att förändras till det bättre. Om Serbien blev medlem av EU skulle ordningen i regionen stabiliseras och ge möjligheter till en konkret strategi för hur Nato ska dra sig ur Kosovo, detta vid en tidpunkt då Europa förhåller sig alltmer kritiskt till militära engagemang på obestämd tid.
Detta förutsätter att medlemsstaternas regeringar tar sitt politiska ansvar och vidtar bestämda åtgärder mot den grasserande motviljan mot utvidgning, inte ger vika för den.
Européerna är kanske alltför trötta och splittrade för att kunna spela en betydande roll i världspolitiken, och det kan få ödesdigra konsekvenser för Europa i denna tid av global anpassning. Men även om Europa överger sin globala roll får EU:s medlemmar inte nonchalera läget i sitt närmaste grannskap.
Balkan är en del av Europa och européerna måste lösa regionens problem. Serbiens ansökan om inträde i EU är ett historiskt tillfälle att åstadkomma detta.
Översättning: Margareta Eklöf
Copyright: Project syndicate