Kolumnen: Richard Swartz om en avlägsen släkting.
Efter nästan fyrtio år i Svenska Dagbladets spalter dyker jag så upp i Dagens Nyheter – möjligen förvånar det en eller annan läsare av både den ena och den andra tidningen. Uppriktigt sagt hade jag inte ens själv räknat med detta, men av olika skäl är SvD inte längre min tidning. Där är mina tjänster numera inte efterfrågade. Trist. Men det vore väl inte heller Heidenstams, Levertins eller Bööks.
Inte bara jag bör vara glad över att DN finns. Att vi fortfarande har två morgontidningar som säger sig stå för kvalitet innebar ändå ett slags mångfald som håller den värsta enfalden borta. Fast någon garanti är det inte. Kvalificerad journalistik är mycket dyrt och tidningsägare liksom läsare verkar allt mindre benägna att vilja betala vad det kostar: medan de förra lögnaktigt försäkrar att de inte prutar på kvaliteten när de krymper budgetar och redaktioner som ska backa upp den är de på desperat jakt efter nya läsare, ett slags virtuell fantomfigur om vilken man med säkerhet bara vet att han eller hon helst inte betalar någonting alls. Följaktligen får de tidningen gratis eller starkt rabatterad. Deras åstundan att i framtiden bli till betalande kunder lär så knappast främjas.
Betalar gör däremot de gamla kärnläsarna. Prompt och utan att få mycket tack förnyar de årligen sin prenumeration trots att de när man träffar dem klagar över att det nuförtiden inte står något i deras tidning. Men ståndaktigt fortsätter de att betala för vad som inte längre står där så att man kan misstänka att redaktionsledningar och deras räknenissar övertygat sig om att de ska kunna födas på denna svältkur tills de avgår med döden. Från en sådan läsares ståndpunkt påminner väl dagens tidning alltmer om en skalbolagsaffär eller om falsk varudeklaration: inkråmet är borta, bara det gamla utanverket eller skylten har blivit kvar.
Ingenting ont ska här sägas om kakrecept, kungligheter eller livsstil (utom att man inte vet vad det är), men det går knappast att hävda att de bidrar till det offentliga samtalet eller vår förståelse av världen. Dock är det långt billigare att i spalterna baka en sockerkaka än att bekosta ett reportage från Albanien.
Det går att hävda att allt detta är banalt. Samma sak händer överallt i världen. Pengarna saknas. Papperstidningen är utrotningshotad och som överlevnadsstrategi satsas på boulevard i stället för på kvalitet. Det är förstås sant. Men vid en jämförelse har utvecklingen i vårt land gått med förskräckande fart. Hemma i Wien, omgiven av tyskspråkig press, kan jag dagligen övertyga mig om den saken.
I Sverige tillhör jag den kanske sista generationen som varje dag vaknar av dunsen från morgontidningen mot golvet innanför ytterdörren. Min dag börjar med att se efter vad världen haft för sig; den prenumererade tidningen redovisar det för mig samtidigt som den förser mig med de intellektuella verktygen för att ta itu med ännu en dag. Men denna morgontidningsduns är ett ljud som kan dö ut som knattret från skrivmaskiner på redaktionen eller klappret från hästhovar redan dött ut. De unga läser knappast morgontidningar, än mindre prenumererar de på en längre än en månad eller så, och hur de håller sig informerade är något av en gåta.
Nätet? Men i den mån nätet inte snyltar på vad tidningarna redan skrivit förser det oss huvudsakligen med åsikter. Nätet handlar först och främst om yttrandefrihet. Var och en får möjligheten att vara sin egen professor; vad som erbjuds är sällan framgrävda fakta eller insiktsfull analys eftersom sådant är alltför dyrt. Och ingen har ännu kommit på hur man ska kunna ta betalt – eller ens våga ta betalt – för vad som läggs ut på nätet medan de pengar som inte finns öppnar på vid gavel för allsköns amatörer, besserwissrar, kverulanter och bysnillen.
Med världens gång har detta mycket litet att göra. Ty när vem som helst skriver om vad som helst och ofta hur som helst är just insikt och kvalitet vad som först blir lidande.
I längden kan det visa sig bli förödande. Ty det finns inget alternativ till den seriösa dagstidningen. Ännu har vi inget som kan ersätta den. Dessutom har många år som journalist lärt mig att vad man än skriver och hur sakkunnig man än råkar vara, så finns det alltid någon läsare som vet och förstått mycket mer. I bästa fall leder det till ödmjukhet hos den som skriver, den respekt för läsaren som är en av förutsättningarna för det offentliga samtal ingen demokrati klarar sig utan.
Skulle morgontidningens duns försvinna för gott riskerar det offentliga samtalet att tystna eller att ersättas med en ny tids ljud: ett pladdrets ständiga bakgrundsbrus, ett evigt tjatter i underhållningens och oförarglighetens tjänst, ett ljud paradoxalt nog besläktat med diktaturens marschmusik och slagord ur högtalare.
En avlägsen släkting kanske. Men precis som Aldous Huxleys sköna nya värld långt mer förförisk än George Orwells från 1984.