Ett av socialdemokratins många bekymmer är att de inte förstår Ordets betydelse. De förväxlar det med kommunikation och ser det som ett nödvändigt ont med vilket man förmedlar sina lösningar för samhällsbyggets förvaltning och renovering. De har försummat att politiska ideologier är berättelser. Berättelser om vad man vill att samhället ska vara och inte vara. Berättelser är inte något man hänger på efteråt för att ”förklara” eller ”föra ut” sitt budskap. Politik och samhälle utgörs och formas av berättelser.

Politik är besläktat med teater. Inte teater i den slarviga bemärkelsen, sken, yta och förställning, utan teater i ordets bästa mening: en metod för att berätta om livet, för att urskilja maktrelationer och mångtydighet, renodla perspektiv, påminnas om och få syn på saker, ge förhöjd livskänsla. Det Socialdemokraterna saknar är inte värderingar och politik, utan dramatiker och regissör. Inte för att göra kosmetika av politiken, kosmetika är inte vad dramatiker och regissörer ägnar sig åt, utan för att gestalta den.

Socialdemokratiska toppföreträdare verkar på allvar tro att väljarna röstar på lagförslag och budgetposter. Det gör väljarna lika lite som teaterpubliken uppskattar en föreställning för pjäsens utkast och idéunderlag, för plankorna som ska bli scenografi och en sladdrig kostym på en galge. Det är när dessa saker satts ihop till en besjälad berättelse som man går och tittar och berörs.

Det är inte pr-byråer som är bra på berättelser, de är skickliga på att sälja saker. Berättelser är något annat än att sälja. Berättande bygger på en genuin önskan att åskådliggöra samband så som man uppfattar att de är oavsett hur det säljer. Var det något Olof Palme förstod så var det detta. Han gav kropp och andning åt politiken. Han skildrade. Han berättade om socialdemokratin som en frihetsrörelse för individen, visade varför den behövdes och vad motsatsen var. Han använde ordet och tog intryck av dem som yrkesmässigt tänkte och skrev om människan och samhället. Han såg inte sig eller partiet som stående utanför de kulturella och intellektuella rörelserna i sin tid. De angick honom och han angick dem.

Så de dyra pr-byråerna kan man vackert strunta i och i stället vända sig till den billiga kultursektorn (och en och annan forskare). Där pågår ett ständigt, hederligt och långsiktigt sökande efter att förstå människans inre och vad som rör sig där. Men dagens socialdemokrater tycks tro att de kan vara avskurna från de människor som har till yrke att studera och tala om samhället. I stället för att delta i samtal deltar de i möten. I samtal är rymderna fria, möten styrs av mötesteknik från Bommersvik.

Politiker behöver förstå människor på samma sätt som författare och skådespelare behöver det. Skådespelare måste ständigt förhålla sig till hur man förmedlar en berättelse så att den går fram. De måste i realtid vara uppmärksamma på varför en replik inte bär, vad som är fel i gestaltningen när en relation på scen är obegriplig.

En stor del av politiken är idogt arbete i parlamentet med snåriga texter, siffertabeller och oglamorösa avvägningar. Man bör vara tacksam för att det finns människor med förmåga att sätta sig in i sådant och läsa så mycket A4-papper. Men utan Ordet är politik bara byråkrati. Jag föreställer mig att alla socialdemokrater verkligen anser att deras idéer, siffror och lagförslag skapar det mest moraliska och rättfärdiga samhället. Men de vet inte hur man berättar om det. Nötta substantiv räcker inte. Jämlikhet och solidaritet är bara läten om man inte gestaltar vad det är och inte är, dag efter dag, år efter år.

Livet är delvis ett illusionsmakeri. Somligt uppstår för att vi tänker oss att det är så. Den amerikanska drömmen är en okrossbar illusion, som oavbrutet påverkar amerikanernas tänkande om sig själva och därmed om Amerika. Också folkhemmet var en urstark berättelse, ett illusionsmakeri där Ordet fick oss att se samhället på ett visst sätt, och agera ut-ifrån det. I dag behövs andra berättelser.

Men när Socialdemokraterna nu diskuterar partiledare och vad som behöver göras tycks ingen vikt fästas vid sådan kapacitet. I stället premieras hanterandet av skogslän och falanger, slätstrukenhet och att man inte haft för blanka skor eller smitit från kaffekokningen i SSU.

Den nya socialdemokrati som ska formas bör ”lyssna på rörelsen” och väljarna för att få klarhet i folks behov, men för den existentiella berättelsen måste man söka sig någon annanstans. Det blir sällan bra när ensemblen frågar publiken hur en bra pjäs ska spelas, skrivas och regisseras. Till teatern går man i hopp om att de som jobbar med teater ska ha tänkt ut det. Man går dit för att se föreställningar som får en att känna och tänka på sånt man inte förut noterat, vilket i sin tur kan alstra en lust att vara medborgare. Man går inte dit för att titta på skruvarna i scenbyggets svänganordningar.