EN FÖRUTSÄTTNING för att vi ska kunna kommunicera med andra människor är att vi kan göra oss förstådda. En annan är att vi faktiskt vill bli förstådda. Med människor som kan men inte vill - som exempelvis menar något annat än vad de säger, eller som säger sig vara någon annan än den de är, och som därmed vill att vi ska missförstå vem som egentligen vill oss vad - uppstår onekligen ett kommunikationsproblem.
Och i förlängningen ett samhällsproblem. Lika lite som ett samhälle kan fungera om alltför många systematiskt ljuger, lika lite kan det fungera om alltför många systematiskt producerar missförstånd. I varje fall inte ett samhälle vars alltmer vittomfattande förbindelser och beroenden mellan allt fler människor står och faller med allas vår förmåga att kommunicera väl.
Kommunicerar gör vi förvisso som aldrig förr, vi lever ju gubevars i något som kallas kommunikationssamhället, men aldrig förr, misstänker jag, har så många ägnat sig åt att systematiskt producera så mycket missförstånd om vem som kommunicerar vad och varför.
Inte minst i den medievärld där jag själv verkar.
En växande källa till missförstånd är exempelvis den falska eller gömda avsändaren. Hit hör den växande mängden av journalistiska nyheter som i själva verket är reklam eller pr, det vill säga nyheter där den synliga avsändaren (journalisten eller redaktionen) inte är den verkliga avsändaren (eller i varje fall inte har gjort det verkliga jobbet) och den synliga avsikten (att få något sagt) gömmer den verkliga avsikten (att få något sålt) - vilket onekligen är ett sätt att producera missförstånd.
HIT HÖR FÖLJAKTLIGEN också den svällande armé av professionella kommunikatörer som har till yrke att omvandla sina uppdragsgivares intressen till nyheter. Varje dag är våra medier fyllda av sådana nyheter utan att vi märker det, och varje dag inbjuds vi därför att missförstå vem som egentligen vill oss vad. En medicinsk nyhet kan vara en kampanj för ett läkemedelsföretag, en statistisk nyhet en påtryckning från en intresseorganisation, en ekonomisk nyhet ett verk av en pr-byrå. Nyligen kunde en fristående organisation för mediegranskning i USA, Center for Media and Democracy, visa hur ett stort antal tevestationer i sina nyhetssändningar regelmässigt hade använt sig av myndighets- eller företagsproducerade videonyheter utan att upplysa sina tittare om saken. Där tittarna trodde sig se nyheter producerade av tevestationens journalister fick de i själva verket se nyheter producerade av General Motors, Pfizer och Intel.
Vad som därvid kommer att missförstås är inte vad som sägs utan varför det sägs - inte nyheten i sig utan avsikten bakom den. Missförstås avsikten missbedöms också trovärdigheten - vilket kan vara avsikten med kommunikation av det här slaget.
Trovärdighet är nämligen ingenting en avsändare kan ge sig själv utan någonting som hon måste få av mottagaren. Trovärdighet hos avsändaren bygger på erfarenheter hos mottagaren. Det är sådana erfarenheter som hos de flesta människor har gett journalistiken en större trovärdighet än reklamen och propagandan. När reklamen och propagandan försöker förklä sig till journalistik försöker de helt enkelt bara förklä sig till en mera trovärdig avsändare.
För reklamen och propagandan är vinsterna små och kortsiktiga eftersom alltmer luttrade mottagare av allt fler förklädda budskap i allt fler medier pockar på ständigt mer förslagna förklädnader och strategier.
För journalistiken däremot är förlusterna stora och långsiktiga eftersom det är dess trovärdighet som på detta sätt brukas och förbrukas.
EN FÖRSLAGEN form av förklädd kommunikation på frammarsch är televisionsprogram som ser ut som televisionsprogram men som i själva verket är reklam eller pr, eller som i varje fall är påverkade och finansierade av en annan avsändare än den vi ser. En dokumentärfilm om bilindustrin kan vara finansierad av en biltillverkare, en komediserie av en mobiltelefonoperatör, ett heminredningsprogram av en färgfabrikant. Nyligen meddelades att en stor underhållningsserie i TV 4 huvudsakligen kommer att finansieras av utomstående intressenter. Både Sveriges Television och Sveriges Radio köper och sänder numera program som helt eller delvis är betalda av någon annan än licensbetalarna. EU-kommissionen har nyligen föreslagit generösare regler för såväl externfinansiering som produktplacering i "audiovisuella medietjänster", vilket i klarspråk betyder att det ska tillåtas bli ännu mera oklart om det är programinnehållet som bestämmer produkterna eller om det är produkterna som bestämmer programinnehållet.
Till den ökade oklarheten om vem som i dag vill oss vad bidrar inte minst de nya möjligheterna att i den virtuella kommunikationen på nätet ge sig ut för att vara någon annan än den man är och mena något annat än det man säger. Fristående bloggare har visat sig vara allt annat fristående och personliga kontakter allt annat än personliga.
Förvisso kommer vi att lära av missförstånden och bli allt duktigare på att genomskåda allt smartare förklädnader. Men samtidigt riskerar vi att bli allt mera cyniska och misstrogna på kuppen och därmed allt sämre på att kommunicera den förståelse och den tillit som ett alltmer sammanvävt samhälle kräver för att hålla samman.
För att inga missförstånd ska uppstå: den här kolumnen är finansierad av Dagens Nyheter och det är jag som är avsändaren och avsikten är att påtala ett växande kommunikationsproblem.