Med perspektivet av ett öppet främlingsfientligt parti i Sveriges riksdag öppnas också perspektivet av rädslan som en viktig drivkraft i svensk politik; rädslan för att förlora fotfästet, rädslan för det främmande, rädslan för framtiden.
Vi är inte riktigt vana vid det i Sverige (även om vi fick en försmak med Ny demokrati i början av 1990-talet). Vi är vana vid en politik som lovar en ljusare framtid åt alla; framgång åt alla arbetsamma och företagsamma, stöd åt alla svaga och utsatta, samhörighet med alla främmande och avvikande.
Vi är kort sagt vana vid hoppets politik.
Rädslans politik lovar inte en ljusare framtid åt alla. Rädslans politik är inte en politik för alla. Rädslans politik är en politik för dem som anser sig ha något att frukta från vissa andra och bygger på att vissa andra inte hör hemma bland ”alla”.
I rädslans politik står alltid vissa andra i vägen för en ljusare framtid.
Rädslans politik har det senaste årtiondet fått fotfäste i de flesta av Europas länder och i allt fler av dess parlament. I Norge och Danmark sitter dess partier numera säkert, liksom i Ungern, Slovakien, Schweiz, Österrike, Italien, Nederländerna och Belgien. När schweizarna i en folkomröstning nyligen sa nej till bygget av minareter, sa de också nej till vad som i propagandan hade avbildats som avskjutningsklara missiler. I Schweiz reser sig sammanlagt fyra minareter mellan alptopparna och muslimerna utgör fem procent av befolkningen, men drivkraften i rädslans politik är inte siffror utan känslor.
Liksom för övrigt också i hoppets politik.
Att framhålla känslors betydelse i politiken är inte vanligt. Det vanliga är att framhålla det rationella intressets betydelse. Känslor anses i bästa fall vara ovidkommande i politiken, i värsta fall ett problem. Det är inte helt fel tänkt, känslor kan vara ett problem i politiken, vilket inte betyder att känslor kan tänkas bort ur politiken. Inte heller att känslor alltid är av ondo. Vad hade Barack Obamas presidentvalskampanj varit utan de känslor av hopp som den väckte och medvetet spelade på? Eller som den norska Nobelkommittén skriver i motiveringen till årets fredspris: ”Sällan har en person såsom Obama gett mänskligheten hopp om en bättre framtid.”
Mot priset kan invändas att Obama ännu inte har gjort något påtagligt för freden, men hopp är inte något som går att ta på. Hopp behöver inte ens bygga på något påtagligt. Hopp kan bygga på drömmar och löften, även falska sådana, vilket inte hindrar att hopp kan förändra världen. Liksom rädsla och förödmjukelse.
Om hur just dessa tre känslor i dag förändrar och omskapar vår värld har den franske analytikern av internationell politik Dominique Moïsi skrivit en tankeväckande essä (The Geopolitics of Emotion, London 2009). Hans tes är att världen av i dag inte bara är indelad i skilda politiska sfärer utan också i skilda känslomässiga. Asien har blivit hoppets sfär, den arabisk-muslimska världen förödmjukelsens och västvärlden rädslans. Moïsi medger generaliseringen, reserverar sig för undantagen och understryker att alla tre känslorna har sin adekvata roll att spela i människans tillvaro, men vad han tycker sig se är en känslomässig obalans i världspolitiken: ”För mycket rädsla, för mycket förödmjukelse och otillräckligt med hopp är den farligaste av alla sociala konstellationer”, skriver han.
Jag tror att Moïsi har rätt om känslornas betydelse för politiken. Jag tror också att han har rätt om rädslans makt över västvärlden. Rädslans politik är vad som i dag förenar det populistiska motståndet mot president Obama i USA med de framväxande nationalistiska och främlingsfientliga partierna i Europa.
Mot känslor går inte att argumentera. Mot känslor av rädsla måste väckas känslor av hopp.
Hur väcks hoppet? Inte sällan genom en vit lögn eller två. Lögnen måste vara upplyftande nog bara, och en smula trovärdig. Politiska visioner kan ibland vara vita lögner av det slaget. ”Yes, we can”, lovade Barack Obama i sin valkampanj, vilket inte nödvändigtvis var sant, men onekligen upplyftande och hoppingivande. Visioner som inger hopp och inspirerar till handling kan ibland förändra synen på vad som är sant och få det omöjliga att synas möjligt. En vit lögn kan ibland förändra världen.
Såväl Europa som USA är i dag i starkt behov av politiska visioner som förmår väcka hopp och stävja rädsla. För USA gäller ingenting mindre än den amerikanska drömmens förnyelse och fortlevnad. För Europa gäller ingenting mindre än den europeiska gemenskapens förnyelse och fortlevnad.
I USA försöker en nyvald president att omsätta hoppets retorik i hoppets politik. Det är långt ifrån säkert att han kommer att lyckas.
I Europa hörs inte ens någon hoppets retorik, bara det torra malandet från Bryssels kvarnar, det irriterande knastret från det nationella gruset i det europeiska maskineriet, det gnagande gnället från rädslans megafoner.
Det europeiska projektet vilar förvisso på ett till synes solitt fundament av lagar och institutioner, men också på ett fundament av hopp.
Tillåter vi rädslan att tränga ut hoppet tillåter vi också att det som nyss var sant och det som nyss verkade möjligt kanske inte längre är det.