Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

”Ras” döljer mer än det förklarar

Svenska forskare försöker ge ordet ras en ny innebörd som inte handlar om biologi utan om sociala och kulturella skillnader. Även om avsikten är den motsatta ökar förvirringen.

När man sätter ord på saker, så förändras de. Ska det heta ”invandrare” eller ”svensk med utländsk bakgrund”? Vissa talar om ”utanförskap” i stället för om ”segregation”. Orden ”svensk medborgare” sägs ibland på menande vis, som för att signalera att någon har främmande bakgrund trots sitt svenska pass. Det är mycket som pågår i språket.

Ny-ord kommer också från olika håll. Mångkulturellt centrum i Fittja vill blåsa nytt liv i ordet ”ras”. Ett ord som knappt använts här sedan andra världskrigets dagar. Av goda skäl. Några tydligt avgränsade människoraser i biologisk mening finns ju inte. Ordet leder dessutom tankarna till de miljontals människor som mördats för att rasläror tagits på blodigt allvar.

”Vi vill prata om ras”, heter det i programbladet till en utställning kallad ”Varning för ras” som öppnades på Mångkulturellt centrum i november 2012 och som kommer att visas fram till januari 2014.

Det som avses är inte det gamla vanliga, biologisk ras, utan att ras är något som görs socialt och kulturellt. I programbladet står det: ”Vi gör ras när vi sorterar människor utifrån färg på hud och hår.” Man vill alltså lära ut ett nytt sätt att använda ordet på svenska. En av forskarna bakom satsningen, Tobias Hübinette, har också intervjuats häromveckan på DN:s Insidan.

Indelningarna i människoraser har varit många, godtyckliga, ibland närmast parodiska, i vår del av världen. En uppslagsbok har angett att det finns fyra raser på jorden, medan en annan räknat upp långt fler enbart i Europa. Judar pekades ut som rasfrämmande i Nazityskland. Men även icke-judar blev indelade i exempelvis: dinarisk, alpinsk, mediterran, nordisk och ostbaltisk ras. Bäst var tyskar av nordisk ras.

På östfronten fördrev Tredje rikets armé miljoner människor från deras hem, för att skapa ”Lebensraum”. Det är inte länge sedan. Det hände i vår närhet. I mina vänners familjehistoria har detta raskrig lämnat djupa spår.

Tyskland, Sverige och USA var internationellt framstående forskningsnationer under raslärornas glansdagar i början av 1900-talet. Men hur man valde att indela mänskligheten, och peka ut främlingarna, varierade med varje lands historia.

I USA handlade raslärorna mycket om de frigivna slavarnas ättlingar, och om hur de borde hållas borta från makten med segregerande lagstiftning. Svensk rasforskning sammanföll med koloniseringen av Norrland. Här kretsade den biologiska rasindelningen inte kring hudfärger. Den handlade om huvudform. Hotet mot de långskalliga svenskarna påstods komma från finnar och samer, som sades tillhöra en främmande kortskallig ras av mongolisk typ.

Den som tror att detta är borta kan lyssna på Sveriges Radios ”Tendens”- serie om hur hatbrotten mot samer tilltagit i norra Sverige på sistone. Lappjävel hörs ofta, och den som visar sig ute i traditionell dräkt på kvällstid riskerar att bli nerslagen.

Inom det anglosaxiska språkområdet har ordet ”race” med tiden fått en annan klang. I USA ber man vid folkräkningar personer definiera sin egen ras. Myndigheterna ger instruktioner: vit är den som har sitt ursprung i Europa, Mellanöstern eller Nordafrika. Svenskar, libaneser, araber, polacker, israeler och mexikaner hamnar alltså i samma ”ras”.

I boken ”Om ras och vithet i det samtida Sverige”, som hör till utställningen i Fittja, förordas att myndigheter ska börja samla in statistik över olika ”raser” i Sverige, för att bättre kunna forska på sociala orättvisor, resursbrist och för tidig död.

Man undrar vilken gammal rasindelning det är som ska dammas av för att fylla i statistiken. Om det är någon byråkrat som ska dra den skarpa gränsen mellan vita och icke-vita. Eller om var och en själv ska få välja sin ”ras”. I boken står det: ”Att räknas som vit eller icke-vit handlar inte alltid om konkret hudfärg eller färg på ögon och hår, för gränsdragningen mellan vita och icke-vita förändras kontinuerligt och ser ut på olika sätt på olika platser.”

Jag har full förståelse för att forskare behöver använda samma begrepps­apparat som sina kolleger i andra länder. Och vi har mycket att lära av hur man i den anglosaxiska världen granskar relationen mellan språk, representation, makt och kunskap inom den forskning som kallas ”Critical race and whiteness studies”.

Kolonialt och rasistiskt färgade framställningar och uttryck återkommer hela tiden, samtidigt som samhället fortsätter att vara segregerat och diskriminerande. Vi behöver skärpa blicken i Sverige, skärskåda vardagsrasism, segregation och diskriminering. Se med större vaksamhet på hur minoriteter framställs på film, i tv, i reklam och på internet.

Men det redan rätt underliga offentliga språkbruket i Sverige blir knappast mer begripligt av att vi till vardags börjar tala om raser igen. Snarare gör det nog förvirringen än större. Och skapar osäkerhet om vad som egentligen döljer sig bakom orden.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.