Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Religionen är främst förklädnad

Isis representerar ett reaktionärt återfall i en ordning baserad på religion som de sista ottomanska sultanerna skulle ha uppfattat som primitiv och ociviliserad.

Historiens ur tickar annorlunda än vårt armbandsur och hundra år efter första världskrigets utbrott har vad som 1914 var det ottomanska imperiet ännu inte kommit till ro.

Av ett imperium på dynastisk och religiös grundval skapade Kemal Atatürk efter kriget den sekulära nationalstaten Turkiet. Från religion över nation mot demokrati. Och bara ett som demokrati ”organiserat” Turkiet skulle kunna bli medlem av EU. Men i dag finns risken att landet åter faller tillbaka i religiös fundamentalism. Föreställningen av Historien som en berättelse om framsteg på framsteg är mer önsketänkande än verklighet.

Och resten av det ottomanska imperiet? Arabvärlden befinner sig i öppet kaos som väl bara en naiv västvärld kan beskriva som en ”vår” för demokratin. Förmodligen skulle de allra flesta araber i dag föredra att leva i världen från före 1914. Det förtjänar att påpekas: Av de stora multikulturella, multinationella imperier som gick under med första världskriget är det bara Österrike-Ungern som på sikt givit upphov till demokratiska statsbildningar.

Men det ottomanska imperiet var inte ens multinationellt. Konstantinopel intresserade sig enbart för religion som överordnad tillhörighet och ickemuslimer fick i stort sett vara i fred så länge de betalade skatt. ”Nation” var ett europeiskt påfund. I den ottomanska världen var stammen eller klanen utgångspunkt för varje samhällsbildning och så har det förblivit. Men det innebär bokstavligen en ordning byggd på Blut und Boden: den anonyma – virtuella – gemenskap som demokratin erbjuder personer som inte träffats och aldrig kommer att träffas, blir mycket svår, näst intill omöjlig att förverkliga. Dessutom tillåter klanen inte den individualism som är förutsättning för demokratins one man - one vote. I stället definieras alla i förhållande till klanen, underkastad dess hierarki och regler. Individens frihet i vår mening existerar inte.

Demokratins inkluderande anspråk klarar därför ett sådant samhälle bara av som negation, det vill säga som diktatur. I stället för genom samförstånd regeras med våld eller hot om våld mot den egna befolkningen. En effektiv sådan diktator var Saddam Hussein i Irak och är i dag Bashar al-Assad i Syrien. De skapar ett slags ordning, om också en icke-demokratisk. Min granne, den kristne frisören från Syrien, är ingen anhängare av Assad, men klar över att med honom vid makten är den kristna minoritetens säkerhet till liv och lem garanterad. Den säkerheten garanteras inte av dem som slåss mot hans diktatur. Tvärtom. De tvingar de kristna att fly och bränner ner eller spränger deras kyrkor. Att det till namnet kristna Europa inte visar någon nämnvärd solidaritet med dem borde få oss att känna skam.

Försök att skapa större gemenskaper än stammen eller klanen har alla misslyckats. Nationalismen och panarabismen misslyckades, likaså kommunismen. Störst framgångar har de försök haft som hållit sig så nära konkret maktutövning och våld som möjligt. Den egyptiska krigsmakten kan beskrivas som ett slags långlivad militärkast som med sin hierarki och sina regler snarare liknar just stammen eller klanen än demokratins civila samhälle. Uniformen symboliserar så en av de få fungerande institutionerna i det postottomanska samhället. Det gäller också på ottomanernas Balkan: först i uniform blir man där till en person att ta på allvar.

En rekrytarmé som i dagens Irak finns däremot bara på papperet. Ty en sådan ”armé” står med sitt raison d’être närmare det demokratiska samhälle som inte finns och visar sig mycket riktigt vara just en papperstiger så fort den ställs mot en motståndare sprungen ur stammar eller klaner. Isis (Islamiska staten i Irak och Syrien) är en sådan motståndare och det är förbluffande att några tusen visserligen stridserfarna, men illa utbildade och utrustade terrorister så framgångsrikt kan genomföra också omfattande militära operationer. Förklaringen är att hittills inget motstånd bjudits. Dessutom riktar sig denna ”krigföring” långt mer mot civilbefolkning än mot en väpnad motståndare. Målet är antingen etnisk rensning eller villkorslös underkastelse.

Isis representerar ett reaktionärt återfall i en ordning baserad på religion som de sista ottomanska sultanerna skulle ha uppfattat som primitiv och ociviliserad. Men den religiösa fundamentalismen är främst förklädnad. Den ska dölja att det handlar om makt: De som strider är motiverade inte så mycket av Gud som av jordisk belöning, av att kunna ge order, plundra, våldta och mörda utan påföljder. Till belöningarna bör också martyrdöden räknas.

Västvärldens demokratier har svårt att bekämpa en sådan motståndare. Vi måste förlita oss på stridskrafter som inte längre inspireras av att dö som hjälte eller för fosterlandet (i alla fall inte på främmande mark). Vår motivation handlar mer om ”en dag på jobbet”. USA, västvärldens ledare, har dessutom mycket svårt att förstå att demokrati med hjälp av en bruksanvisning inte låter sig införas från en dag till en annan. I Amerika – ja. De som emigrerade stängde den europeiska historieboken och började på en ny med tomma blad. Men resten av världen är annorlunda. Där är inga sidor tomma och hundra år ingen tid att tala om.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.