Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Bortom New York och Boston

KOLUMNEN. Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Den som lämnar de flotta urbana miljöerna vid kusterna möter ett annat USA där Washington är namnet på en självgod elit som ser ner på vanligt folk.

De som kan läsa och skriva vet alltid bäst.

Åtminstone är det vad de själva menar och vill få andra att tro. Deras politik är därför den bästa. Men denna elitistiska övertygelse delas sällan av dem som inte kan läsa och skriva och i Amerika finns det gott om sådana personer: det räcker att lämna flotta urbana centra som New York, Boston, Los Angeles eller San Francisco för att träffa på dem överallt.

Under några år i detta ”andra Amerika” lärde jag mig hur många de är och samtidigt att uppskatta dem, enastående vänliga och hjälpsamma människor som aldrig haft användning för ett pass, inte kunde skilja på Sverige och Schweiz, som var övertygade om att Elvis lever och att Gud på sex dagar skapat världen i one go, som uppfattade frihet som att få göra precis vad man själv vill och på stormarknaden vaggade omkring med en skarpladdad revolver innanför byxlinningen.

Jag lärde mig beundra deras gränslösa generositet och frukta deras avgrundsdjupa okunnighet. Och lärde mig en hel del om deras djupa misstro – ibland hat – mot alla som kan läsa och skriva, ofta ihopbuntade till ”Washington”. Washington var deras namn för den där självgoda och arroganta eliten som ideligen såg ner på och förödmjukade vanligt folk. Washington lurade och utnyttjade dem. Deras misstro var stor och gällde allt från elitens värderingar bort till dess livsstil.

Det här var innan Tea party-rörelsen och långt innan Barack Obama valdes till landets första svarta president. Men jag minns att jag funderade en hel del på vad som skulle hända med Amerika om de som inte kan läsa och skriva skulle komma till makten och skicka en av de sina till Vita huset.

Mindre än 20 år senare är vi där. Det allra första man lägger märke till med Donald Trump är hans störda förhållande till språket. Läsa och skriva? Vi vet att han aldrig ansett sig ha haft tid att läsa, i alla fall inte böcker, och att hans skrivande inskränker sig till att underteckna diverse ämbetshandlingar och dekret.

Presidentens ordförråd är begränsat, på gränsen till torftigt. Han talar i korta, ibland upphuggna meningar, som brukar utmynna i en floskulös knorr som ska fungera bekräftande eller förstärkande, men nästan alltid är tom eller intetsägande. Som tydligast blir detta när presidenten twittrar; i svart på vitt serveras vi då valhänta, ofta ofullständiga meningar, kommentarer som i stället för klarhet oftare skapar förvirring och osäkerhet om vad han egentligen menar.

Den underliggande ”filosofin” låter här mediet bli till budskap. Steget från beslut till handling är svindlande kort. Och saker och ting är enkla, inte komplicerade som de som kan läsa och skriva försöker inbilla oss. Tro dem därför inte! Deras å ena, å andra sidan, är bara ett sätt att förhala och undvika att fatta beslut. 

Trumps språk går förmodligen inte att tänka med. Lika litet ger det utrymme åt utvärdering eller eftertanke medan just dess höga tempo och kategoriska form framställs som särskilda kvaliteter. Så blir just abrupta beslut möjliga, grundade på spontana känslor eller vad som tagits över färdigtänkt från någon annan. Det rör sig om ett antiintellektuellt språk av ett slag som i modern tid inte förekommit i Vita huset, som gjort för dem som inte kan läsa och skriva.

Fast Amerika handlar långt mer om bild än om ord. Det gäller också för Trump; viktigast är att något ska se bra ut. Här gäller filmens och televisionens värld och Trump är action, sin egen reality show som nu sänds direkt från Vita huset där han förblivit showens dramaturgi trogen – det överraskande, det oförutsägbara, det spännande outgrundliga. Egentligen rör det sig om ett slags antipolitik. Amerika har mer med Hollywood än med ett bibliotek att göra: räknas här en bok så enbart Bibeln eller en manual, en handbok.

Eller lagboken.

Ty Amerika är också kontrasternas land och domstolen landets sekulära tempel. I domstolen tillbeds ordet; det juridiska systemet är ytterst förankrat i just språk, i att så precist, omfattande och entydigt som möjligt formulera vad som gäller. En amerikansk domstol är helt enkelt en bastion för dem som kan läsa och skriva och inte oväntat är det här Trump nu stöter på motstånd. Här försvarar sig hans kritiker mot en president som inte uppfattar dem som de demokratiska spelreglernas väktare, i stället som hinder, som motståndare som måste kämpas ner eller rentav som fiender som förrått hans ”politik”, America first.

I en alltmer komplex, motsägelsefull och sammanvävd värld ökar paradoxalt efterfrågan på quick fixes, på enkla lösningar av våra problem. De som kan läsa och skriva kännetecknas dock av att de inte brukar ha sådana på lager. Och egentligen mer än så: de varnar för och försöker undvika dem. Populisternas styrka däremot är att de har gott om just enkla lösningar att erbjuda – i alla fall så länge som de inte måste omsättas i handling, då de snabbt kan förvandlas till recept för katastrofer.

Dock brukar den insikten ofta komma för sent. I fallet Trump kanske till och med för sent för den amerikanska demokratin.

richard.swartz@chello.at

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.