Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Den byråkratiskt ängsliga välfärdsstaten

KOLUMNEN. Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Välfärdsstaten är ständigt upptagen med sig själv, med att kalibrera och lappa. Främlingar kan upptas som medborgare. Men först måste de ”integreras”, vilket inte betyder att bli svensk utan skattebetalare.

Sverige är ett mycket annorlunda land. Det tål att upprepas. Ibland kan det påminna om en utrotningshotad djurart. Välfärdsstaten – ty om den handlar det – existerar uteslutande i ett protestantiskt präglat hörn av Europa. En handfull länder, varav Sverige är det som sticker ut mest, mer på gott än på ont. Någon katolsk välfärdsstat finns inte och i resten av världen är fenomenet nästan helt okänt.

Den svenska vilar på en oöverskådligt tät väv av överenskommelser, de flesta outtalade. De sträcker sig från att frivilligt avstå från hälften av vad man tjänar bort till att automatiskt ordna trafiken enligt blixtlåsmodellen om den stockar sig. Många av överenskommelserna är fixerade i lagparagrafer, andra lagrade i ryggmärgen. De allra flesta efterlever vi dagligen utan att ens tänka på det, som vore de bokstavligen naturliga.

Så här beter sig väl varje normal människa? Men det stämmer inte: här handlar det om vad kulturen skapat, om vad som medvetet konstruerats av oss människor. I filigrana, ofta virtuella processer, löses så de mest komplexa problem. Utan underliggande förtroende och solidaritet skulle det aldrig fungera.

Och ju mer solidaritet, desto mer stat och välfärd.

Ideligen är välfärdsstaten upptagen med sig själv, med att kalibrera, reparera och lappa, med att dränka sina medborgare i formulär som ska fyllas i och utvärderas. Den kan likna en insekt som med tentakler och ben oavbrutet inspekterar och putsar sig själv. Dock är denna stat mer byråkratiskt ängslig än heroisk. Dess politiker är på sammanträde, inte i talarstolen; de förvaltar långt mer än de ägnar sig åt visioner. Dagordningen handlar om jobb, skola och hälsovård. I en stat utan välfärd handlar den om hot och försvar, om fienden och om att sprida fosterlandets ära. Löfven är ingen retoriker som Orbán, Erdogan eller Trump.

Som konstruktion är den svenska välfärdsstaten både öppen och sluten. Det är dess styrka, samtidigt dess svaghet. Den är för det öppna samhället, globalisering och invandring. Men den är samtidigt sluten när den utgår från nationen, även om den inte längre definieras som hudfärg, ras eller religion. Också främlingar kan upptas som medborgare. Men först måste de ”integreras”. Denna vaga procedur, en byråkratisk mystifikation lik, kan bättre beskrivas med ord som ”inskolning” eller ”infasning”.

Ty för den svenska välfärdsstaten måste man kvalificera sig, inte minst de som inte är födda svenskar.

Ändå är tanken inte att av en utlänning göra en svensk utan till vad som är själva inkarnationen av varje välfärdsstats medborgare: en skattebetalare. Skattebetalaren har blivit till både mål och medel. Särskilt sexigt är det inte; få av oss eftersträvar väl att betala mer än nödvändigt, men i solidaritetens namn måste alla bidra och ingen får hålla sig undan. Ty skatteflykt är i en välfärdsstat ibland värre än mord och bara om de närande skattebetalarna är fler än de tärande förmånstagarna kan den finansieras. Utan jobb och tillväxt inga skatter, alltså ingen omfördelning, inga sociala förmåner och försäkringar.

Utan skattebetalare skulle välfärdsstaten mycket snabbt bli till vilken stat som helst.

Till invandrare har välfärdsstaten ett kluvet förhållande. Å ena sidan är den svenska rik; den har råd att vara god, att bedöma invandring nästan uteslutande ur humanitär synvinkel. Åtminstone till helt nyligen har det varit så. Å andra sidan måste välfärdsstaten uppfylla kravet på att ”producera” skattebetalare eftersom den bara i marginalen och under begränsad tid kan acceptera medborgare som ingen skatt betalar då den annars skulle sätta sin egen existens på spel. Därvidlag skiljer den sig radikalt från traditionella stater som utan att bryta samman kan härbärgera stora mängder jobb- och medellösa medborgare som ingenting alls betalar.

Den – outtalade – frågan är därför: går det att göra skattebetalare av våra invandrare?

Den nya invandringen till Sverige skiljer sig från tidigare genom antal och färdigheter. Problemet med antal anser man sig nu ha löst: för Sveriges del räcker det, åtminstone tills vidare. Och färdigheter? Kanske går det att lära ett stort antal analfabeter utan kunskaper i svenska att läsa och skriva, att av människor som är uppvuxna i klaner och utan stat göra självgående individer, att av lågutbildade eller av dem som helt saknar utbildning göra folk med minst studentexamen. Fast det lär ta tid, kanske en generation, och de flesta av de nykomna som nu närmar sig medelåldern hör nog permanent hemma på välfärdsstatens utgifts-, inte inkomstsida.

Men även om denna del av den så kallade integrationen låter sig lösas, är det ingen garanti för att ”slutprodukten” blir en fullfjädrad skattebetalare, någon med ett riktigt – alltså inte skattefinansierat – jobb. Risken finns att många blir kvar i välfärdsstatens subventionerade värmestuga. Kanske är det detta som mer än rasfördomar dikterar så många svenska skattebetalares misstro mot våra invandrare.

Ty att inte ”göra rätt för sig” utan ”ligga andra till last” är i en välfärdsstat nästan lika illa som att ägna sig åt skatteflykt.

richard.swartz@chello.at

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.