Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

En europeisk lösning blir inte tysk

Helgens tre delstatsval lär visa att tyskarna är mer lika andra européer än vad Merkel hade hoppats på. Och den ofrånkomliga revisionen av den tyska politiken har redan börjat.

Angela Merkel och Stefan Löfven sjunger samma sak i kör: flyktingkrisen måste få en ”europeisk lösning”. Utan att fråga om lov, allra minst européerna själva, har de lagt beslag på ett honnörsord som Europa. Det är problematiskt eftersom just flyktingfrågan bäst låter sig beskrivas som Tyskland mot vad som är resten av Europa.

Merkels ståndpunkt är helt enkelt mer tysk än europeisk.

Och Sverige? Förmodligen har man i Tyskland svårt att bestämma sig för om Sverige framöver ska betraktas som tysk drabant eller som överlöpare. På den internationella scenen sjunger Löfven visserligen med i Merkels refräng, men bakom scen har Sverige genom sin praktiska politik redan anslutit sig till det Europa som vi samtidigt fortsätter att beskylla för bristande solidaritet.

Och det osolidariska Europa? Det sitter där i salongen med armarna i kors fastän man samtidigt gärna skulle vilja hålla händerna för öronen för att slippa Merkels skorrande skönsång.

Ty Europas egen ståndpunkt är kristallklar. Fler flyktingar? På sin höjd i symbolisk mening och mängd, men allra helst inga fler flyktingar alls. Om detta är den europeiska enigheten stor ända från dem som drar sig för att säga det öppet bort till dem som redan stängt in sig bakom stängsel och taggtråd.

Hur realistisk denna europeiska ståndpunkt är, förblir en helt annan fråga. Kan vi européer verkligen slippa flyktingar bara därför att vi vill det? Men låt oss inte ägna oss åt önsketänkande om vad folk egentligen tycker: och här är det Tyskland som sticker ut, som är isolerat.

Inte Europa.

Likväl har förstås Tyskland rätt. Alternativet till en ”europeisk lösning” vore de provinsiella nationella ”lösningar” som redan sprider sig och som Sverige är ett exempel på, ”lösningar” som på litet längre sikt vore början till slutet för EU. Detta är ingen överdrift. Ty vad EU ytterst står för – fred, gemensamma värden, samarbete – måste gång på gång översättas till konkreta avtal som unionens medlemmar förbinder sig att sedan uppfylla. I sista hand kan EU enbart fungera som bindande fördrags- och avtalsgemenskap, och redan det faktum att vad som avtalas inte alltid uppfylls är illa nog.

Med varje dag blir ”europeisk solidaritet” alltmer till politiskt bokhålleri.

Flyktingkrisen är det svåraste prov EU någonsin ställts inför, och skulle européerna inte kunna enas om att försvara något så grundläggande som den fria rörligheten inom gemenskapen vore det ingenting mindre än en katastrof. Flyktingkrisen är allvarlig nog redan i sig, men den stora faran för Europa är ändå en annan: att inte längre ha vilja och kraft nog att kunna enas i en helt fundamental fråga, att så riskera att raskt förvandlas till en politisk syförening eller diskussionsklubb u p a.

Att därefter fortsätta att tala om en europeisk gemenskap vore meningslöst.

Det är därför riktigt att en lösning måste omfatta alla EU:s medlemsstater, men ”europeisk” blir den först på ett helt annat sätt än vad Merkel – och Löfven – tror och hoppas på: genom att till sitt innehåll anpassas till vad Europa vill. Merkel kommer att bli tvungen att lyssna på Europa, inte tvärtom. Ty den bistra sanningen är att Europa är starkare än Tyskland. Eller riktigare – ett ensamt Tyskland varken kan eller vill ta emot alla, men är inte heller tillräckligt starkt för att stick i stäv mot Europa driva igenom de kvotflyktingar som européerna för sitt liv inte vill ha.

Denna nödtvungna revision av den tyska politiken har redan börjat. I praktiken innebär den en smärtsam konkretisering av de stora honnörsorden. Med varje dag blir ”europeisk solidaritet” alltmer till politiskt bokhålleri, snart förmodligen till ett gnetigt fixerande av de ”volymer” och ”tak” som vi i medkänslans namn så länge vägrade att tala om. Asylrätten granskas redan under lupp och omformuleras; om detta ska kallas anpassning till verkligheten eller urholkning av mänskliga rättigheter är kanske en smakfråga, men först och främst både och på en och samma gång.

Den moderna asylrätten i Europa är ett barn av andra världskriget och kalla krigets statiska, järnridåkluvna värld. Asylrätten skräddarsyddes för enstaka politiska dissidenter från det kommunistiska Europa eller för små förföljda grupper som kunde hoppas på att så småningom kunna återvända till sitt hemland. Asyl var ett huvudsakligen europeiskt och marginellt, inte ett globaliserat fenomen; på flera sätt lär därför asylrätten i hela Europa snart komma att just begränsas i avsikt att undvika andra slags gränser.

Likaså kommer gränsen mellan flyktingar och så kallade ekonomiska migranter att stakas ut långt tydligare än hittills. De senare kommer att avvisas. Detta sker redan, också i Tyskland, allt i avsikt att från tysk sida närma sig vad som i Europa är den gängse meningen i frågan.

Och inte bara i Europa. Angela Merkel är inrikespolitiskt allt hårdare trängd, inte minst från AfD (Alternative für Deutschland), den tyska motsvarigheten till det svenska SD. Som svenskar har vi sett alltsammans förut. Denna helg hålls tre viktiga delstatsval som lär visa att tyskarna är mer lika andra européer än vad Merkel hade hoppats på. Konsekvenser kommer det att få för oss alla.

Fakta. Richard Swartz

Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.