Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Europa reduceras till geografi

Runt om i EU omprövas begreppet gemenskap, dess omfattning, innehåll och form. Det är sorgligt att se vilken lockelse den mycket snävare nationalistiska tolkningen utövar på européerna, skriver Richard Swartz.

Finns det ett Europa utan Europa? Ja, det finns. På sin allra lägsta nivå manifesterar det sig som geografi, reducerat till enbart själva rummet med dess fysiska begränsningar. Men alla de yttringar som vi normalt förknippar med namnet Europa – som har med religion, kultur, ekonomi eller politik att göra – är ju allt det där andra, vad som över tiden adderats till det rent rumsliga begreppet.

Vår äregiriga strävan har varit att göra oss så oberoende som möjligt av just rum och geografi. Från det konkreta och handfasta har vi rört oss mot det abstrakta och virtuella. Och vi har varit mycket framgångsrika: jag sitter i Stockholm och talar med någon i Hongkong medan jag på tv ser vad som i samma ögonblick händer i New York. Får jag lust kan jag på inte alltför många timmar förflytta mig till världens ände. I rasande takt har vårt geografiska rum skrumpnat samman; snart hotar det att helt försvinna.

Det kallas globalisering.

Migranterna (en exaktare beskrivning än ett begrepp som flyktingar) är alla ytterst en konsekvens av denna globalisering. När de söker sig till Europa bekräftar de det fysiska rummets avskaffande. Men den stora paradoxen är att just globaliseringen här hos oss blir till sin motsats – till rummets återkomst. Med ens är vi på väg tillbaka ner i geografin därför att vi européer fruktar vad som händer och värjer oss mot massinvandringen.

Av vår rädsla går att politiskt slå mynt. Nationalister och populister av olika kulörer välkomnar det slutna rummets renässans: de använder den till att ännu en gång staka ut nationens eller hemlandets allt rakknivsvassare gränser, för att stänga ute och ta skydd; fosterjorden behöver de för att sticka nationens rötter i, för att binda den till den plats i geografin där man anser sig alltid ha varit, dessutom långt före alla andra. Den Andre – på andra sidan av gränsen – riskerar att från granne eller flykting bli till fiende.

Denna reträtt från Europa som en frivilligt organiserad värdegemenskap hotar att bli till en ilmarsch mot det partikulära och provinsiella där själva problemet framställs som dess egen lösning: det är den nationella inskränktheten som ska rädda Europas stora universella landvinningar. Utan att se det oförenliga vill Viktor Orbán, den europeiska nationalismens försångare, med hjälp av taggtråd slå vakt om Europa som en kristen och demokratisk kultur.

Men en gemenskap som Europeiska unionen kan inte bestå med alltför många undantag. Solidaritet är själva det kitt som krävs för att hålla den samman. Blir däremot de medlemmar som finstilt och med fotnoter vill skaffa sig exklusiva villkor alltför många, förvandlas gemenskapen till något oförargligt och löst sammanhållet, inte olik en helt oförbindlig intresseförening. Som sådan kan den kanske bidra till god atmosfär, men inte till särskilt mycket mer.

Att – som Sverige – vara kvalificerat för en gemensam valuta, men ändå välja att hålla sig med en egen, bidrar inte till gemenskapen, däremot till en irriterad atmosfär. Storbritanniens beslut att folkomrösta om sitt medlemskap kan nog bara där uppfattas som ett försök att ”reformera” EU, på annat håll som ren egoism. Att som Tyskland och Frankrike sätta sig över gemensamma budgetregler är ett arrogant precedensfall som kan komma att åberopas av de mindre medlemsstater som förväntas att strikt hålla sig till regler som uppenbarligen inte gäller för alla.

Massinvandringen till vår kontinent har träffat den europeiska gemenskapen i dess ömma underliv. Under senare år har för unionens medborgare med stor möda skapats den rörelsefrihet som redan gäller för kapital och varor. Äntligen skulle vi helt befrias från geografin, lika fritt som tulpaner eller en bankcheck kunna röra oss över statsgränser som blivit fiktiva; här och där stod en tom kur eller barack kvar som erinrade om det Europa med tvingande gränskontroller vi trodde att vi lämnat bakom oss.

Det var ett misstag. Europa betalar helt enkelt det högsta priset för den lika oundvikliga som välkomna globaliseringen. En lång rad europeiska nationalstater är därför i full färd med att omtolka ett begrepp som ”gemenskap”: dess omfattning, innehåll och form. För den som menar att Europa är mer än geografi är det sorgligt att se vilken lockelse denna mycket snävare nationalistiska tolkning utövar på européerna.

I en skrivbordslåda förvarar jag mina makulerade, sedan länge utgångna pass från förr. Varför egentligen? Förmodligen som sorgliga och avskräckande artefakter, som ett slags arkeologiskt vittnesbörd från ett långt yrkesliv i ett Europa utan Europa. Det händer att jag bläddrar i dem. På varje sida blir jag påmind om min på den tiden bokstavligen begränsade frihet: stämpel på stämpel, olika till färg och form, ett slags krönika från ett delat och ofritt Europa.

Häromdagen tog jag fram mitt – giltiga – pass ur skrivbordslådan. Där har det blivit liggande ganska länge nu trots att jag nästan på heltid reser kors och tvärs genom Europa. Snart lär det åter komma till användning, i samma ögonblick genast försett med sina första stämplar.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.