I en av Ion Luca Caragiales underbara satiriska pjäser kommer en man i sina bästa år inrusande i den salong där husets damer sitter med sina handarbeten och kaffekoppar. Varför så upprörd? Därför att han inte har blivit invald i parlamentet. En skandal! Han, husets herre, medlem av landets alla existerande partier!
Caragiale gisslade rumänskt samhällsliv under sent 1800-tal, men i dag är hans pjäser lika aktuella som då. Politik har i Rumänien förblivit absurd teater, en angelägenhet inte för samhället utan för en liten skara invigda. Den siste ryske tsaren uttryckte egentligen samma sak – men utan Caragiales godmodiga cynism – när han hävdade att det i rumänernas fall inte rör sig om en nation utan om ett yrke.
Dialektiken mellan sken och verklighet utmärker den absurda teatern. Samma gäller för rumänsk politik. Efter kommunismens fall har Rumänien aldrig blivit ett europeiskt demokratiskt samhälle annat än på papperet. Arkebuseringen av paret Ceausescu var ett fall av lynchjustis, rättegången ett sätt att röja ytterst obekväma vittnen ur vägen. Folkets revolution var – som så ofta på Balkan – en palatsrevolution. Vem som då sköt på vem och varför är fortfarande inte helt klart.
Men uppgörelsen med det förflutna har saboterats av dem som vill att en Saulus så smärt- och riskfritt som möjligt ska kunna förvandla sig till en Paulus. Diverse arkiv har öppnats; det är sant. Men det illvilliga, lanserade ryktet är en viktigare politisk kategori än fakta.
Samtidigt består gamla nätverk som smidigt anpassat sig från stenålderskommunism till ett tillstånd där allt kan köpas eller säljas. Eller stjälas. Landets politiska klass består i praktiken av två läger: det postkommunistiska, med rötter i just den föregående epoken, och så ett konservativt-liberalt som vuxit fram efter den. Skillnaderna mellan lägren är ofta mindre än den oförsonlighet med vilken de bekämpar varandra.
Men sedan denna vår har striden mellan dem raskt trappats upp: vänsterregeringen under den unge Victor Ponta har nu lyckats suspendera landets konservative president Traian Basescu. I en folkomröstning den 29 juli kommer hans framtid att avgöras.
Pontas regering har angripit Basescu personligen och i strid mot författningen tagit över en del av hans uppgifter i vad som beskrivits som ett slags beslöjad statskupp. Den kombineras med omfattande utrensningar inom förvaltning och medier, ofta utan juridisk täckning, och gör ingen skillnad mellan parti och stat så att den rättsstat och maktdelning som måste råda i en demokrati sätts ur spel. Faktum är att Ponta de två senaste månaderna gått fram både snabbare och mer radikalt än Viktor Orbán i grannlandet Ungern.
Ändå är Basescu ingen ljusgestalt à la Václav Havel; sådana klara gränsdragningar mellan gott och ont, rätt och orätt, existerar inte i rumänsk politik. Den förre sjökaptenen är en färgstark, teatralisk politiker, full av stora gester som ofta är tomma och emellanåt brutala. Också i hans läger frodas korruption och nepotism.
Men han har ändå med ett strikt sparprogram försökt sanera landets ekonomi för att inte låta Rumänien bli till ett andra Grekland, dessutom försvarat rättsstaten. Landets författningsdomstol har försökt göra samma sak utan att kunna förhindra att Basescu åtminstone fram till den 29 juli är ur tjänst.
Men ingenting av detta – inte heller att Ponta uppenbarligen från andra verk ordagrant skrivit av nästan hela sin doktorsavhandling – hade varit tillräckligt för att utlösa den dramatiska upptrappningen av en redan gammal konflikt: den har uteslutande med korruption att göra. Utan landets endemiska korruption och dess följder skulle Rumänien inte plötsligt ha varit på världspressens förstasidor.
Ty när den förre premiärministern Adrian Nastase (som av en händelse Pontas akademiske handledare) dömdes till två års fängelse för korruption mobiliserade det postkommunistiska lägret. Nastase är dess Gudfader; Ponta bara hans hantlangare. Att skicka Nastase i fängelse var en otvetydig signal om att ingen i landets kleptokratiska maffia skulle kunna känna sig säker. Inte längre. Den kände sig därför tvungen att reagera.
Nastase simulerade ett självmordsförsök när polisen skulle hämta honom, sköt sig i halsen (!) och bars sedan på bår till ambulansen med en elegant sjal som diskret täckte vad som väl inte fanns där att se, en dandys snarare än en potentiell självmördares sorti. Nu är han för vård på sjukhus. Och fotsoldaten Ponta fick order att använda regeringsmakten till att ta kontroll över rättsväsen och domstolar så att kleptokraterna också i framtiden ska kunna känna sig trygga.
Om detta handlar kampen om makten i Rumänien. Till skillnad mot i Ungern har den ingen användning för nobel rekvisita som nation, historia eller fosterland. I ett slags bysantinsk postmodernism är den lika radikal som en gång Eugène Ionescos pjäser i Paris källare.
Inte oväntat tycks Bryssel stå handfallet inför detta nya kapitel i berättelsen om Europas kris. EU:s vänsterpartier verkar blunda för Rumänien, högerpartierna för Ungern. Men denna taktiska solidaritet med partivänner är både feg och kortsiktig. I Caragiales pjäs om mannen som inte blir vald finns även en politisk viktigpetter som ideligen manar till handling därför att brännande frågor står på dagordningen.
Det är så sant som det är sagt. Men gjort blir intet.
Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.