Ledare

Richard Swartz: Som om ingenting hade hänt

Plötsligt ändrades allt. Ingalunda genom någon långsamt framvuxen insikt. Det liknade mer panik, ett tillstånd där man genast glömde vad man sagt och gjort så sent som i går.

Witold Gombrowicz beskriver i sin dagbok hur han en tidig söndagsmorgon tagit sig till stranden utanför Buenos Aires för att simma och solbada hela denna dag. Han har just brett ut badhandduken över sanden då han upptäcker en skalbagge på rygg, hjälplöst paddlande med benen i luften. Utan att tveka vänder han den rätt, sätter sig belåten på sin handuk, men innan han hunnit lägga sig på rygg för att njuta av solen upptäcker han i ögonvrån ännu en skalbagge i samma uppochnervända belägenhet. Också den räddar han, dessutom en tredje alldeles i närheten, men upptäcker så att stranden tycks översållad med skalbaggar, alla i samma akuta behov av hjälp.

Så långt ögat når.

För ett kort ögonblick är den polske författaren som förlamad. Denna plötsliga upptäckt hotar att förvandla hans lediga söndag till en mödosam räddningsexpedition. Men bara för ett kort ögonblick: raskt lägger han sig på rygg på sitt badlakan och lämnar sorglöst strandens alla skalbaggar åt sitt öde.

Gombrowiczs lilla skildring förefaller mig som en tämligen exakt beskrivning av den svenska flyktingpolitiken och dess dilemma. Allt finns där. De goda avsikterna; den plötsliga insikten om problemets omfattning; den undertryckta paniken; den tillkämpade sinnesron; den drabbande konsekvensen av vad vi kan kalla den mänskliga naturen, inte minst denna nödtvungna massaker på alla goda avsikter. Och det är skildringens brist på sentimentalitet som gör den så smärtsam – att den så skoningslöst visar oss hur vi är, inte hur vi skulle vilja eller låtsas vara.

Samtidigt fångas här konflikten mellan känslor och förnuft. Det är medkänsla, inte ordningssinne, som får Gombrowicz att i badbyxor och på en söndag ta hand om vad Bibeln lär oss är vår broder (eller syster), även om han eller hon i detta fall råkar vara en skalbagge. Men det finns gränser. Nej, inte för känslor; hjärtat är vårt mest oansvariga och bokstavligen mest hänsynslösa organ, gränser som just därför måste sättas av vårt förnuft.

Ty alltid är det förnuftet som riskerar att hamna på undantag, inte de känslor som sällan behöver särskild uppmuntran. Och först när våra omsorger om den Andre kolliderar med våra egna, oavvisliga intressen – som en ostörd dag på playan – lyssnar vi på förnuftet, inte längre på hjärtat.

 

Så har det varit när det gäller energipolitik, försvar, Europa och nu senast asyl- och flyktingfrågan.

 

Det visste förstås också de som skrev Bibeln. Deras uppmaning att ta hand om nästan är därför en vädjan, just en maning, dikterad av misantropi, inte av den naiva förhoppningen att någon som Gombrowicz skulle ägna hela sin lediga söndag åt att rädda skalbaggar. En badhandduk frestar oss mer än vad som överskrider den begränsade samaritiska gärningen; allt annat vore att förvänta sig för mycket. Också vår medkänsla har gränser. Men redan något är mer än ingenting.

Och den svenska asyl- och flyktingpolitiken? Ett problem av sådan storleksordning innehåller en lång rad aspekter av moraliskt, emotionellt, juridiskt, ekonomiskt eller kulturellt slag. Men allt rördes från första början ner till en och samma soppa där godhetens söta grädde flöt ovanpå och täckte över resten. Redan att försöka diskutera vad som där doldes togs mycket illa upp.

Antal? Det tabuiserades på nysvenska som ”volymer”. Kostnader? Medan alla andra samhälls- och budgetkostnader nagelfars intill sista öret rådde här ett slags frikort. Kulturella skillnader? De avfärdades som utslag av fördomar, ofta som något ännu mycket värre.

Detta programmatiska oförnuft var länge svensk politik.

Först när Sverige som Gombrowicz på sin strand konfronterades med vad vi kan kalla verkligheten blev detta omöjligt. Allt ändrades. Och – precis som i Gombrowiczs fall – från ett ögonblick till ett annat. Ingalunda handlade det om en långsamt framvuxen insikt, om ett ansvarsfullt vägande av argument för och emot som resulterar i en omprövad politik, i stället om något som liknade panik där man genast glömde vad man sagt och gjort så sent som i går.

Men just denna minnesförlust odlar vi systematiskt, om än omedvetet, förmodligen för att upprätthålla vår självbild om Sverige som landet Lagom: ett land av rationella jämvikter och balanser, byggt på samförstånd och måttfulla kompromisser. Frågan är ändå om det inte handlar om en myt. Ty detta ”lagom” förtränger att vi i tidens stora frågor brukar kasta oss från en extrem till en annan, att hysteriska pendelslag bestämmer vår position alltmedan vi försöker inbilla oss att vi stadigt och eftertänksamt håller kursen. Så har det varit när det gäller energipolitik, försvar, Europa och nu senast asyl- och flyktingfrågan.

Också Gombrowicz på sitt badlakan valde att glömma från ett ögonblick till ett annat. Fast det är ändå skillnad på en privatperson och en regering: den självrannsakan och det ansvarstagande för sina handlingar som en badande till nöds kan vara utan är oundgängliga för en regering. Båda har dock uteblivit. Så kan Sverige också i detta likna den polske författaren när han tvärt lade om kursen för att utan samvetsbetänkligheter låta badlakanet vinna över skalbaggarna.

Aningslöst kan man tycka: hur allting går vidare som om ingenting skulle ha hänt, fastän ingenting längre är som förr.

Fakta. Richard Swartz

Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.