Kolumner

Richard Swartz: Svensken behöver sin optimism

Vi har lyckats förvandla vad som hos andra européer fortfarande liknar klassisk nationalism till ett hypermodernt samhällsbygge i ett slags evigt experimentstadium. Vårt projekt är att förbättra världen.

Häromdagen deltog jag i en offentlig debatt om flyktingfrågan och mot slutet begärde en dam i publiken ordet och efterlyste mer optimism. Den bild som målats upp var alltför dyster. I en sådan stämning fick kvällen ändå inte sluta. Å publikens vägnar krävde hon därför en ljusare och mer optimistisk avslutning innan vi skildes åt för att gå hem.

Jag kände mig träffad. Fast strängt taget utan orsak: varken optimist eller pessimist, bara där som journalist (och förhoppningsvis som realist), hade jag inskränkt mig till att försöka beskriva problemet i sig. Svårt nog; jag försäkrar. På intet sätt hade jag levererat något budskap eller som i kyrkan förkunnat något trösterikt då jag varken är brevbärare eller präst.

Och ändå hade damen förstås rätt. I Sverige är man verksam i det godas tjänst. Vårt projekt är att förbättra världen, den egna och den stora vida, och till det behövs både ett program och ett sinnelag som är optimistiskt. Allt annat blir kontraproduktivt eller deprimerande. Sedan ägnar vi svenskar oss åt att stifta fred, rädda klimatet, tigrar och regnskogar, att ta emot världens förföljda och fattiga när vi inte läxar upp saudiaraber, ännu försänkta i medeltida mörker. Som projekt är detta lika oantastligt som berömvärt; att försiktigt påpeka dess materiella och praktiska begränsningar bär nästan illviljans, åtminstone småskurenhetens prägel.

Hur nära nog unik denna svenska inställning är framstår tydligt i dessa dagar när den ena europeiska staten efter den andra försöker avskärma sig från världen och hissar upp den egna vindbryggan. Flyktingfrågan har brutalt påmint oss om att vi lever i nationalstaternas Europa. Nationens skjorta är europén helt enkelt närmare än EU:s rock.

Fast inte hos oss: vi svenskar har ju övervunnit all nationalism. Med ogillande ser vi på hysteriskt flaggviftande norrmän och dömer ut dansk invandringspolitik som egoistisk; vi säger det inte högt, men uppfattar alltsammans som primitiva yttringar av nationalismens arv och rötter, misstänkt påminnande om vad som en gång hette Blut und Boden.

Och vi? I Sverige har vi lämnat allt det där bakom oss medelst vår ursprungsneutrala och avantgardistiska välfärdsstat, centrerad kring funktion i stället för härkomst, kring utopi, inte tradition. Vi lever i ett öppet och inte ett slutet samhälle, därtill långt mer normerande än pragmatiskt, långt mer sysselsatt med världen som den borde vara än hur den är. Vår identitet? Att vara svensk verkar i dag handla mindre om fosterland, historia eller ens språk, mer om att tas upp i än födas in i en välordnad, virtuell gemenskap av personnummer.

Vi svenskar har lyckats förvandla vad som hos andra européer fortfarande liknar klassisk nationalism, som den formades under 1800-talet, till ett hypermodernt samhällsbygge i ett slags evigt experimentstadium, försvuret universella värden snarare än nationella intressen. Vi ser oss som en ”humanitär stormakt” i ständig framkant, övertygade om att andra inte har annat val än att följa vårt exempel. Förr eller senare. Och det stämmer: här och där ser man oss verkligen som föredöme.

Men Europa är fortfarande annorlunda. Där finns egentligen bara ett enda samhälle som liknar vårt. Det är Tyskland. Det är sant – Tyskland är mycket större och ännu rikare. Men nästan lika modernt, nästan lika fixerat vid välfärdsstaten och lika angeläget om att distansera sig från varje form av nationalistiskt program. Det är därför knappast någon tillfällighet att just Tyskland och Sverige hamnat på samma sida i den europeiska flyktingfrågan.

Samtidigt bör vi erinra oss varför Tyskland finns där: därför att landets nära förflutna gjort det fullkomligt uteslutet att framhärda i någon form av nationalism av det slag som resten av Europa i så stor utsträckning fortsätter att praktisera. Den ”avnationaliserade” välfärdsstaten och kosmopolitiska öppenheten bör därför kanske uppfattas mer som nödvändighetens dygd än som den tyska nationens medvetna val.

Europa skulle aldrig tillåta Tyskland något annat. Ty det är inte stater som Danmark, Grekland, Ungern eller Frankrike som är de avvikande utan just Tyskland. Bara Sverige har utan samma tvingande historiska skäl, helt frivilligt som det verkar, gjort tyskarna sällskap.

Varför egentligen? Jag har inget svar på den frågan. Kanske genom en förening av fred, rikedom och radikal modernism? Men även Schweiz klarade sig från världskrigen och är lika litet, ännu rikare och nästan lika modernt, utan att ägna sig åt att rädda världen. Eller handlar det om en fantomsmärta från den svenska stormaktstiden? Vad Karl Marx skulle ha identifierat som ”falskt medvetande”?

I dessa dagar har den svenska invandringspolitiken kollapsat. Det handlar inte längre om att rädda världen utan den egna välfärdsstaten. Ännu anar vi bara konsekvenserna av denna kollaps, som vår regering gör resten av Europa ansvarigt för: där skulle man inte ha visat sig tillräckligt solidarisk. Det är sant. Så är det. Men kanske hade det varit bättre om vi redan från början hållit oss till terrängen i stället för kartan, till verkligheten i stället för utopin?