Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Sveriges stund i rampljuset

KOLUMNEN. Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Små länder bryr sig mycket om vad andra tycker om dem. Men de är för obetydliga för att omvärlden ska tänka särskilt mycket på dem över huvud taget. Och den bild som finns är svår att ändra.

Så har då Sverige fått de femton minuter av världsberömmelse som Andy Warhol menade att vi alla kan räkna med i framtiden.

Det skedde lika plötsligt som oväntat och alltsammans har vi USA:s president att tacka för. Ty medan Donald Trump gjorde bort sig bidrog han oavsiktligt till att stärka den så kallade Sverigebilden.

Nu hävdar någon att man varken kan förstärka eller försvaga något som inte finns. Det stämmer. En ”Sverigebild” existerar bara i en del svenska byråkraters och godtrogna medborgares fantasier. Utomlands finns ingen – i bästa fall en schablonbild av vårt land som har långt mer med karikatyr än med verklighet att göra. Sällan består den av mer än några enstaka element, ofta så excentriska och udda att de som lever i det samhälle som avbildas har mycket svårt att känna igen sig.

Det gör nu inte så mycket. De utomordentligt få – affärsmän, diplomater, kanske några kulturintresserade – som utomlands har anledning att befatta sig med Sverige håller sig till verkligheten, inte till karikatyren.

Likväl är karikatyren av betydelse eftersom den är den enda föreställning av Sverige som omvärldens breda massor håller sig med. Särskilt för ett litet land som vårt är en sådan schablonbild därför viktig. Stora länder har inga problem med hur omvärlden ser dem. Det intresserar dem inte. Redan att tala om en Amerika- eller Kinabild vore absurt; ur amerikansk eller kinesisk synvinkel dessutom rent löjeväckande.

Bara små länder oroar sig över hur de tar sig ut, helt enkelt angelägna om att bli sedda. Och ju mindre de är, desto större är oron, kanske just därför att detta att inte bli sedd (alltså avbildad) är farligt nära att inte ens finnas till.

En enda gång har jag varit på kryssning, tillsammans med blå- eller silverhåriga amerikanska änkor som på detta sätt fördrev tiden med att utforska världen. Deras stenrika män var för länge sedan döda. Honey, where do you come from? Mitt svar – Austria – gjorde dem förlägna. Australia? Nej. Fel. Trots deras ständiga kryssande världen runt talade deras pinsamma förlägenhet knappast för deras geografiska kunskaper. Tills en av dem sken upp. Kanske det där landet från ”Sound of Music”? Plötsligt visste alla besked: jag var från landet med höga berg och små barn i läderbyxor, trallande näpna melodier under guvernantens uppsikt.

Utan Julie Andrews skulle Österrike inte ha existerat.

Och Sverige?

Bilden av Sverige är väl inte så mycket mer verklighetstrogen än den av Österrike, sannolikt dock mer positiv. Österrike gjorde länge stora ansträngningar att framställa sig som Hitlers första offer utan att riktigt lyckas. Sådant slipper vi, även om Sverige under kriget inte precis är en berättelse för söndagsskolan. Men kring Sverigebilden står ändå en aura av modernitet och välfärd som är till dess fördel, även om dit också hör självmordsbenägenhet, kollektivism och tristess doppad i fåordighet och alkohol, i bästa fall kompenserat av lösaktiga, men ack så vackra blondiner.

Små länder är ideligen upptagna med vad omvärlden tycker och tänker om dem fastän omvärlden gör vare sig det ena eller det andra. För det är det lilla landet alltför litet. Eller riktigare: för obetydligt. När det lilla landet upptäcker detta känner det sig kränkt och anser att alltsammans rör sig om ett informationsproblem. Världen är illa informerad och åt detta måste genast något göras.

Stora summor, broschyrer och stenciler, läggs så ner på vad stora länder uppfattar som så självklart att de bara sällan befattar sig med det. I Sverige går det så långt att ledande politiker brännmärker enskilda svenskar som utomlands vågar sig på att ifrågasätta den hallstämplade bilden av landet, en grotesk överskattning av betydelsen av sådan kritik, men som väcker farhågor kring hur de som brännmärker ser på yttrande- och åsiktsfriheten.

Alla sådana ansträngningar är dock förgäves. Den outtalade hemligheten är att de inte hjälper: det lilla landet kan på egen hand göra mycket litet för att framstå som det vill; i allt väsentligt kommer den bilden till utomlands, beroende av just element som så att säga ligger bortom operativ kontroll.

Donald Trump ifrågasatte bilden av Sverige. Hans bestörtning över våra problem röjde att han utgick från en positiv bild. Sverige? Av alla länder! Men han gjorde det med sin typiska blandning av halvsanningar och felaktigheter. Det var tur för Sverige då sådant kan bemötas och korrigeras. Överallt, och långt ifrån enbart hos oss, ryckte man ut till försvar av Sverigebilden, egentligen till attack på USA:s president. Schablonbilden av vårt land dök plötsligt under en kvart upp på världens dagordning, en makalös gratisreklam, blev granskad, och befanns i allt väsentligt stämma.

Trump hade fel och Sverige är på det stora hela som det alltid varit.

Om inte annat visar detta hur konstanta sådana bilder är. Mycket ska till innan de revideras. Tyska politiker kan fortfarande förses med Hitlermustasch och italienare är alla födda till operatenorer eller pizzabagare.

Alternativa fakta?

Men just att de inte stämmer gör dem bara så mycket mer seglivade.

richard.swartz@chello.at

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.