Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Richard Swartz: Tyskan samlar damm

Goethe och Schiller står staty i Weimar.
Goethe och Schiller står staty i Weimar. Foto: Jens Meyer
Unga människor reser som aldrig förr. Ändå är det oroväckande få som lär sig främmande språk, framför allt tyska. Detta riskerar att leda till en ytlig tolkning av omvärlden.

Häromdagen tänkte jag på professor Gustav Korlén när jag läste en dyster artikel om diverse språk som stryks från undervisningen vid Göteborgs universitet.

Ty med all respekt för hebreiska och fornkyrkoslaviska är det riktigt stora språk som i modern tid försvunnit i Sverige självfallet tyskan. Jag har aldrig träffat professor Korlén, med stil på väg mot hundra, men ingen förknippas väl här i landet som just han med vad som är Europas utan jämförelse största språk. Indirekt har han till och med haft inflytande på tyskt kulturliv genom att stå som värd för Gruppe 47:s legendariska möte i Sigtuna 1964.

Under sin livstid fick han dock se den tyska institutionen vid Stockholms universitet förvandlas till dagens institution för baltiska, finska och tyska, där tyskan härbärgeras i vad som kallas en ”avdelning”. Professor Korlén klarar sig nog; han är sin egen institution. Tråkigare är kanske att han måste ha tur för att få höra och tala tyska när han besöker Goethe-institutet i Stockholm: där ersätter engelskan ofta tyskan. Annars kommer ingen publik. I alla fall ingen svensk.

Tyskans försvinnande i Sverige inleds med Hitler-Tysklands totala nederlag. Det är fullt begripligt. Hitler ville erövra världen, men till priset av att förstöra stora delar av den och ett till sist krympt, halverat och djupt demoraliserat Tyskland. Tyskan kom snabbt ur modet, en process som påskyndades av den skam svenskar och andra européer kände för sina eftergifter inför nazismen, för att nu inte tala om den entusiasm med vilken Hitler här och där bemöttes. Rasande flinkt bytte vår kultur ut sina tyska gångkläder mot anglosaxiska. Amerika, inte Tyskland, erövrade världen; engelskan, inte tyskan, blev vår tids latin.

Allt det där tror jag mig begripa. Inte heller är tyska språket som ännu långt in på 1900-talet oundgängligt för att hänga med i vad som händer inom medicin, filosofi, fysik, kemi, juridik, nationalekonomi eller olika historiska discipliner; den forskningens elit finns redan sedan länge vid transatlantiska universitet och tankesmedjor. Tyska vetenskapliga giganter står numera gipsbyst, täckta av historiens respektfulla patina. Skulle de fortfarande väcka intresse, som filosofen Martin Heidegger, så blir de inte sällan, som just Heidegger (hur nu det ska gå till), studerade i engelsk översättning.

Vad jag däremot inte kan förstå är att vi svenskar inte av ren självbevarelsedrift visar större intresse för det tyska språket. Dagens Tyskland är Europas största, mäktigaste och mest inflytelserika stat. Det är Sveriges största handelspartner, historisk förebild för vår välfärdsstat liksom politisk inspiratör för både Palmes nedrustning och kärnvapenfria zon ända bort till herrarna Borg och Reinfeldt som lydigt håller sig till den tyska partilinjen i den nuvarande europeiska krisen.

Ingenting av detta kommer dock tyska språket numera till del. Så har Tyskland efter kriget blivit ett okänt, delvis misskänt land i Sverige. Har vi en bild av det så är det en schablon som påminner om vad som serveras om ”the Krauts” i brittisk boulevardpress. Det är så mycket märkligare som tyskt språk och tysk kultur i Sverige ligger strax bakom hörnet. I våra far- och morföräldrars generation var de ännu en självklarhet, med rötter i medeltidens tyska borgerskap i svenska städer och i ett modersmål som först med en viss möda skakade av sig en språkdräkt som hotade att bli mer tysk än svensk. Vad gäller kultur och kunskap var vi i århundraden en tysk koloni.

Men på utomordentligt kort tid raserades århundraden av traditionella förbindelser med det stora grannlandet så att i dag egentligen bara de ekonomiska blivit kvar. Det tyska språket och den tyska kulturen har nästan helt utplånats ur svenskt medvetande: Günter Grass är sannolikt den siste någorlunda bekante tyske författaren och i antikvariaten samlar hyllmetrar av tyskspråkig litteratur damm, vetenskaplig och skönlitterär, utan vare sig köpare eller läsare.

Språk kommer och går. Franskan är sedan länge på långsam tillbakagång, spanskan på frammarsch, medan den klassiska grekiska som i min ungdom fortfarande lärdes ut på landets gymnasier väl knappast längre går att hitta ens med lupp. Synd. Är det något jag i dag verkligen ångrar från skoltiden så är det att jag valde bort latin och grekiska.

Länge inbillade jag mig att kunskaperna i språk skulle öka när världen krymper. Unga människor har i dag sett oändligt mer av den än gårdagens upptäcktsresande, sjömän eller luffare. Men om just språk förblivit – och det kan vi tryggt utgå ifrån – det mest förbindande och skiljande människor emellan, har moderna människors resande på intet vis ökat deras språkkunskaper. Snarare förfogar de över färre språk än förr. Något slags esperantoengelska, oduglig till mer än begränsad kommunikation, tycks vara vad man nöjer sig med. Om vetskapen om världen i dag verkligen växer, så lär den bestå av sinnesintryck utan djupare kognitivt innehåll.

Förr hette det att man lär sig ett främmande språk bäst med en grammatik i handen eller med någon i sängen. Jag vill gärna hoppas att den senare möjligheten fortfarande står unga människor till buds emedan den är det allra roligaste sättet. Men om inte? Då står det riktigt illa till.

Ty skolgrammatiken är sedan länge makulatur här i landet: och då inte bara den tyska.

Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.