Ledare

Vår mänskliga gemenskap

En demokratisk stat är som bäst dynamisk, jämlik och potentiellt långt större och mäktigare än någon tidigare känd gemenskap. Samtidigt ställer den större krav på sina medlemmar, skriver Richard Swartz.

I dessa dagar av europeiskt sönderfall finns skäl att fundera över vad gemenskap egentligen innebär. Vari består egentligen vår mänskliga gemenskap?

Dess kanske mest ursprungliga form, fortfarande populär och praktiserad, är familjen. Den hålls samman av medlemmarnas nära biologiska släktskap, av det blod som bekant är tjockare än vatten. Som gemenskap är familjen patriarkalisk, överskådlig, praktiskt handfast, men i sin verkan (maktutövning) ytterst begränsad.

Eftersom vi föds in i den kan den kallas en ödesgemenskap; vare sig man vill eller inte blir man aldrig riktigt av med den. I gengäld uppstår aldrig frågan vem som hör dit och vem inte. På Strindbergs tid kunde mannen fortfarande – som i pjäsen ”Fadren” – plågas av om han verkligen var far till sin kvinnas barn eller inte.

I dag avgörs sådant på en kafferast medelst ett enkelt blodprov.

Klanen eller storfamiljen är ett slags utvidgning av kärnfamiljens gemenskap. Också den fungerar organiskt och auktoritärt, inte som en frivillig sammanslutning baserad på preferenser och val. Klanen är religiöst entydig, kan omfatta hundratusentals medlemmar, men som sällan eller aldrig är att i vår mening betrakta som suveräna individer, utrustade med så kallad fri vilja och därav följande personligt ansvar för sina handlingar. Detta leder till svåra missuppfattningar redan i vårt umgänge med tiggande romer från Balkan eller asylsökande flyktingar.

På oss kan klanens gemenskap verka arkaisk, som något ur det förflutna. Ja – som primitiv. Men också i vår skenbart så moderna värld är den mycket vanligt förekommande, i vårt närområde Mellersta Östern en långt starkare form av gemenskap än någon av dem som erbjuds av en stat eller en nation. Vår okunskap om sådana grundläggande fakta bidrog till vår romantiska vanföreställning om den arabiska våren som början till demokratiska samhällen i Mellersta Östern.

Både familjen och klanen är som gemenskaper ändliga. Deras yttre gränser är strikt fastlagda. Men den fasta form och överskådlighet som varit deras styrka vänds med tiden till svaghet: som enheter är båda för små och kraftlösa för att komma till rätta med en modern, alltså krympande värld.

Först den franska revolutionen uppfinner en större mänsklig gemenskap som alltsedan dess haft enastående framgång. Visserligen skriver revolutionen universalistiska värden – liberté, egalité, fraternité – på sina fanor, men detta vaga begrepp ”broderskap” tillåter en dramatisk utvidgning av just det biologiska släktskap som avgränsar både familj och klan. Ty i brödraskapet anar vi konturerna av en helt ny gemenskap: nationen.

Först nationen förmår skapa de stater (ibland tvärtom) som familjen eller klanen inte klarar. Blodet späs nu raskt ut, blir symboliskt tunt, för att alltmer ersättas med språk, territorium och seder och bruk, inkluderande religiösa sådana. Och nationalstaten uppträder från allra första början med sina karaktäristiska parafernalia: gränsen, myten om ett storslaget förflutet, den exklusiva rätten till ett särskilt territorium, poetiskt omskriven som ”rötter” eller med ett bitterljuvt tyskt ord som Heimat.

Men också nationalstaten har som gemenskap blivit för liten; dagens problem är internationella eller globala och på den nationella nivån finns för få eller för svaga politiska instrument att ta itu med dem. En klok man har sagt att Europa består av två slags stater, de som är för små, och de som ännu inte förstått att de är för små.

Bara demokratin kan erbjuda en bokstavligen gräns- och ändlös gemenskap: det är den franska revolutionens liberté som gör det möjligt, som löser familjens, klanens och nationens människor från deras band och förvandlar dem till fria individer, till personer som kanske aldrig ens kommer att träffas, ofta förenade av inte mycket mer än sin demokratiska övertygelse. Den demokratiska staten är något så motsägelsefullt som en gemenskap av ett otal enskilda individer.

Friheten hotar att spränga alla tidigare gemenskaper. Och bara den demokratiska staten låter sig förenas med frihet.

En sådan stat är som bäst dynamisk, jämlik och potentiellt långt större och mäktigare än någon tidigare känd gemenskap. Men samtidigt ställer den långt större krav på sina medlemmar och är något skört som riskerar att över en natt försvinna, därför inte något ”givet” som biologins eller nationens gemenskap.

Dessutom vore det ett misstag att tro att vi här har med ett slags lagbunden hierarkisk ordning att göra, att utvecklingen automatiskt förlöper från ”lägre” till ”högre”. Vi delar visserligen samma samtid, men befinner oss i olika historiska tidsskeenden, så att klansamhällen just samtidigt existerar sida vid sida med demokratiska välfärdsstater.

Och ingen ska tro att alla eftersträvar det senare som något önskvärt och ”högre”. Dessutom är återfall fullt möjliga: i det Europa som nu hotas av sönderfall vill politiker som Le Pen, Orbán, Kaczynski eller Åkesson återvända till en traditionellt begränsad nationalstat där omvärlden återigen uppfattas som hot och fiende.

Om den i längden skulle vara förenlig med demokrati är högst osäkert.