Alltför ofta underskattas stora tal. De ses enbart som ord trots att de i själva verket har långtgående konsekvenser. Så är av allt att döma fallet med president Obamas anförande i Kairo till den muslimska värden.
En månad har förflutit sedan talet. Saker och ting rört på sig i Mellanöstern sedan dess, antingen beroende på utmärkt tajmning eller ren slump.
I valet i Libanon vann oväntat nog en allians av västvänliga partier. Det är värt att notera att Hizbollah och dess förtrogna omedelbart accepterade sitt nederlag. Av allt att döma är nu också Syrien verkligt intresserat av att få till stånd ett samförstånd med Libanon.
”Valet” i Iran var helt klart manipulerat till den sittande presidentens favör, vilket ledde till en folklig och demokratisk resning. Det är förvånande att Irans regering, som sitter inne på all information, inte valde att omedelbart och på ett uttömmande sätt dela med sig av fakta.
Om president Mahmoud Ahmadinejad faktiskt vann med marginalen 2:1 så har inte regimen någonting att vara rädd för. Men nu sker i stället motsatsen, och då återstår enbart en förklaring: valet var riggat.
Den islamiska republikens fundament är för svaga för att göra som Kina och kombinera politiskt förtryck på hemmaplan med ekonomiska reformer och mer öppenhet mot omvärlden. Dessutom är det föga troligt att den förhärskande ideologin skulle överleva en sådan strategi.
Bortsett från inhemska frågor om politisk frihet så hänger valet mellan de främsta kandidaterna verkligen på om Iran ska sträva efter internationellt erkännande eller inte. Ahmadinejad står för en konfrontativ politik medan Mousavi representerar mer öppenhet.En politik som öppnade landet skulle äventyra den nuvarande regimens existens.
Eftersom Ahmadinejad ser ut att segra står västvärlden inför ett dilemma. Dess ledare måste handskas med en regim nedsolkad av valfusk men som är ovärderlig för lösa nästan alla andra större problem i Mellanöstern.
Dit hör Irans eget kärnenergiprogram och konflikterna i Afghanistan, Pakistan, Irak, Libanon och Palestina. Iran är också en nyckelspelare för att kyla ned oroshärdar i Kaukasus och Centralasien.
Västvärlden vill via förhandlingsbordet nå omfattande lösningar med ledningen i Teheran. Men det blir svårt, kanske omöjligt, så länge som denna ledning måste visa yttre styrka för att hantera sin sargade legitimitet.
Det rör också på sig inom ett tredje område: konflikten mellan Israel och palestinierna. Obama vill ha en tvåstatslösning men till skillnad från presidenterna Bill Clinton och George W Bush så har han inte väntat med frågan till slutet av sin andra mandatperiod. I stället har Obama energiskt angripit problemet redan från start.
Han drar sig heller inte undan från en begränsad tvist med Israels regering om bosättningarna på Västbanken.
Möjligheterna för seriösa förhandlingar i Israel-Palestinakonflikten är dock långt ifrån goda.
Visserligen har premiärminister Benjamin Netanyahu tagit ställning för en palestinsk stat. Och Hamasledarna, sommotsätter sig Israels rätt att existera, har sagt ja till en sådan stat innanför de gränser som gällde före den 5 juni 1967.
Men de förbehåll som båda sidor ålägger varandra är sådana att man kan ifrågasätta deras uppriktiga önskan att nå en tvåstatslösning.
Trots allt är det enbart en israelisk högerregering som kan sätta stopp för utökningen av bosättningar. Och det är bara Hamas som kan förhindra våldet mot Israel. Dessa två frågor – bosättningar och säkerhet – måste lösas samtidigt om fredsprocessen ska kunna börja om.
Om Obama vill göra verkliga framsteg i denna konflikt måste han få Netanyahus regering och Hamas att förhandla. Det kan verka omöjligt från dagens perspektiv, men skenet kan bedra.
Sådana förhandlingar kan möjliggöras om och när båda sidor bildar regeringar med nationell enighet.
De nuvarande förändringarna i Mellanöstern är högst osäkra eftersom situationen kan förbättras eller – mer troligt – försämras. Men en sak är klar: om det nuvarande dödläget fortskrider kommer läget enbart att bli sämre. Därför är det rätt att ta risken att förändra.
Översättning: Rikard Westerberg