Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Rörig svensk bredbandspolitik

Svensk bredbandspolitik är rörig, och staten lämpar över ett orimligt ansvar på ideella krafter.

En bolagsjurist på Forsmarks kärnkraftverk har de senaste åtta månaderna arbetat två timmar per dag för att driva ett bredbandsprojekt på landsbygden, några mil utanför Uppsala. Han har tre barn, som ska skjutsas till olika aktiviteter, ett krävande jobb och pendlar långt. Vid sin sida har han haft en annan eldsjäl, som till vardags jobbar på Ericssons tekniska utvecklingsavdelning.

Tillsammans är de den perfekta matchningen av ideellt arbetande kompetens, om man vill åstadkomma förbättrade IT-kommunikationer. Som boende i bygden vill jag bara utropa ”Gud ske pris”, och buga pannan ner i grusvägen, trots att inget ännu är nedgrävt.

Det hela startade för ett och ett halvt år sedan med ett första möte, som har följts av många fler möten med länsstyrelsen, kommunen, politiker och traktens folk. Duon har varit så framgångsrik med sina multi-sms-utskick att över 1 100 hushåll har anmält intresse, vilket innebär att den för ändamålet bildade bredbandsföreningen kanske måste splittras upp i flera föreningar, för att undvika att varenda kostnad i projektet måste upphandlas enligt lagen om offentlig upphandling.

Politiker pratar gärna om ”byalag” när de vill få saker att hända på landsbygden. Kan inte byalaget bilda en bredbandsförening, göra en marknadsanalys, upphandla teknik och grävjobb, skriva markägaravtal, hålla koll på vad som gäller för nätägare, garantera att föreningen finns kvar minst fem år efter att fibern är inkopplad, med tillhörande administration kring medlemsstämmor, årsredovisningar, revisor etcetera?

Byalaget kan väl söka medel från Europeiska regionala utvecklingsfonden (Tillväxtverket), pengar från Landsbygdsprogrammet (Jordbruksverket), Leader-pengar för att göra en förstudie (länsstyrelsen), kanalisationsstöd (länsstyrelsen) samt följa de omvittnat krångliga momsreglerna. Skatteverket gjorde visst ett ställningstagande år 2012. Det är väl något för byalaget?

Jamen, om tre centerpartister säger byalag på sjungande småländska, samtidigt, då?

Jag läser i delbetänkandet ”Effektivare bredbandsstöd” som kom för ett år sedan: ”Många och viktiga insatser har gjorts på frivillig basis, vilket har inneburit att kostnaderna för det offentliga har kunnat hållas på förhållandevis låga nivåer.”

Jo, en bolagsjurist och en ingenjör kostar ju en del annars. Vad som i staden sköts av marknaden eller det offentliga ska på landsbygden ordnas med ideellt arbete. Men vad händer i områden som inte begåvats med personer som är beredda att avsätta månader av gratisjobb för att få de digitala motorvägarna på plats?

Engagemanget måste dessutom paras med vana att leda stora projekt. Vederbörande måste kunna sova gott med vissheten om att 20 mil fiberkabel ska ner i backen, och inte ligga sömnlös av oro för att en markägare kanske sätter sig på tvären. Då blir det nämligen krångligt. En bredbandsförening kan inte som staten expropriera mark med hänvisning till samhällsintresset.

Jag vet att det finns ungefär tusen så kallade ”byanät” ute i landet. De gör säkert ett bra jobb. Men jag kan inte låta bli att undra: blir det verkligen billigare för staten i slutändan? Stödansökningar ska administreras, information ska kommuniceras, teknik- och avtalslösningar ska diskuteras. Det har ordnats kurser (med offentligt stöd) för att utbilda dem som ska driva bredbandsprojekt.

Och går inte samhället miste om möjligheter till ”samförläggning” – det vill säga att man lägger tomma rör och förbereder för fiberdragning när stora infrastruktursatsningar ändå genomförs? Ansvaret är så decentraliserat och splittrat att knappt någon har koll på möjliga samordningsvinster.

När en av Uppsalaregionens största vägar byggs om till mötesfri väg sker ingen nedläggning av rör för framtida fiberdragning, trots att ovan nämnda jurist försökte kommunicera just detta till Trafikverket, i ett tidigt skede av vägplaneringen. Materialkostnaden för tomma rör är under tio kronor metern. Men det spelar ingen roll hur billigt det är, om inte någon har ansvaret för att det blir gjort. Återstår att gräva en gång till.

Om tio år kommer det att vara som att flytta till en villa utan el, om det inte finns snabbt internet. Enligt Sveriges Bredbandsstrategi ska 90 procent av alla hushåll ha tillgång till 100 Mbit/s år 2020. Med nuvarande upplägg är det omöjligt att nå.

I delbetänkandet ”Effektivare bredbandsstöd” sneglar man på Finland, som har mer av nationell styrning och samordning. Känns det igen från andra politikområden? I Sverige spretar det både vad gäller antal myndigheter och stödformer. Staten lämnar medborgarna i sticket med en extremt rörig och ryckig bredbandspolitik.

I väntan på att nya IT-ministern Mehmet Kaplan ska ändra på det, återgår jag till att söka fram mobilnummer till ytterligare 387 personer som ska få sms om möjligheten till fiber. Maken delar ut flygblad om bredbandsutbyggnad, samtidigt som sonen säljer jultidningar.

Det finns säkert fördelar med den svenska modellen för bredbandsutbyggnad.

Kan någon mejla och förklara? Bifoga inga tunga bilagor.

är vetenskapsjournalist och fristående

är vetenskapsjournalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.