Under en lunch i dag ska Göran Hägglund (KD) diskutera patientrörligheten inom EU med sina socialförsäkringskolleger som samlats i det vackra Jönköping. Det handlar om rätten för EU-medborgare att söka vård i annat medlemsland utan att först fråga om lov.

Om detta lär ministrarna tycka lite olika, precis som våra egna Europaparlamentariker som har att bita i höftlederna en andra gång när ministerrådet kommit överens i december.
Det är i alla fall planen, enligt Tobias Nilsson, politiskt sakkunnig hos Hägglund.

Frågan om patienterna ska få röra sig fritt skär mellan blocken. Vänsteralliansen vill att det ska krävas ett förhandsbesked från Försäkringskassan, medan de borgerliga vill lägga makten hos patienterna. Haken för vänstern är att EG-domstolen redan för flera år sedan gjort tummen ned för deras förslag. 2002 slog domstolen fast att sjukvård är en tjänst som andra och fri rörlighet därför gäller. Något förhandsbesked kan inte rutinmässigt avkrävas om det inte handlar om något speciellt.

I pressklippen läser jag hur den dåvarande socialministern Lars Engqvist reagerade. Ni vet han som avfärdade invändningarna från Lagrådet – som prövar att nya lagar inte kolliderar med gamla – som ”juridiska spetsfundigheter”.

På samma sätt blev Enqvist denna gång putt när det visar sig att juridiken för över makt från politikerna till medborgarna. Han säger sig kämpa emot en utveckling där ”domstolen bestämmer hur den svenska sjukvården ska utvecklas”. Han kan tänka sig ett samarbete runt ett litet fåtal ovanliga sjukdomar. Men arbeta bort köerna är det inte tal om (DN 3/12 2002).

Så värst mycket vatten har inte runnit under de socialdemokratiska broarna sedan dess. Än i dag fruktar partiet, tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet, makten, pengarna och konkurrensen. Varför? kan man fråga sig.

Ett i vanliga fall pösigt och självgott Sverige har uppenbara mindervärdeskomplex inom vårdområdet. Varför skulle svenskarna fly den svenska vården och varför skulle andra européer rata den? Är det så självklart att flödet bara går åt ett håll? Alltså ut.

Nej, det är det ju inte. Ekot kunde i går rapportera om en medicinsk turism till Sverige. Om att Sahlgrenska i Göteborg blivit hemsjukhus för alla islänningar som behöver ett nytt organ. Sjukhuset valdes i konkurrens med andra kliniker i Stockholm, Oslo och Köpenhamn. Det är inte bara industriprodukter som kan exporteras. Det kan tjänster också.

Principfrågan om fri patientrörlighet inom EU skiljer sig blott marginellt från den om fri rörlighet mellan landsting. Är man för det ena borde man rimligtvis vara för det andra.
Med den inhemska konkurrensen, med öppna kvalitetsjämförelser, kan numera ett Stockholmssjukhus bli bäst på trasiga höfter, medan ett Umeådito kanske blir bäst på tjocktarmscancer. Med en ännu vidare cirkel kan alltså ett Göteborgssjukhus vinna ett slags skandinavisk upphandling.

Att blott ett litet fåtal kommer att utnyttja möjligheten att ta sin skattefinansierade sjukhussäng och gå är inget argument emot. Tanken att man skulle inskränka allas frihet för att så få utnyttjar den är fel. Men ännu tyngre väger de faktum att det fåtal som faktiskt sätter sig på planet triggar fram en förbättrad vård för dem som stannar kvar. Vården specialiseras när den koncentreras. Och det har alla skäl att glädjas över.
Så heja på, Hägglund!