Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Samma gamla SD

Jimmie Åkesson har inte gjort upp med Sverigedemokraternas historia.
Jimmie Åkesson har inte gjort upp med Sverigedemokraternas historia. Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT

Jimmie Åkesson har lagt ned hela sin själ i att ompaketera Sverige­demokraternas främlingsfientliga budskap.

Om jag ska rösta så vill jag veta. Visst kan jag rösta på någon som suttit i fängelse och har avtjänat sitt straff, om personen i dag har sunda värderingar. Men jag vill veta att jag gör det. Partiet som för fram kandidaten ska tala om det. Helt enkelt för att det är en väldigt stor skillnad på en människa som vill göra upp med sitt förflutna – och en som sopar det under mattan. Det handlar om förtroende.

Sverigedemokraternas kommunalråd i Helsingborg, Michael Rosenberg, lät varken väljarna eller de egna partikamraterna få veta om åren som kassaskåpstjuv och grovt kriminell. Partiledningen valde också medvetet lögn och mörkläggning, trots att det handlar om en nyckelperson, ordföranden i valberedningen.

I senaste numret av tidskriften Expo skriver chefredaktör Daniel Poohl att Sverigedemokraterna ljuger även om sin egen historia gång på gång. Partiet har inte alls varit öppet rasistiskt, eller haft några nazistiska rötter, har Jimmie Åkesson sagt i en direktsänd debatt i ”Studio Ett” i våras. Men han medgav, på reporterns fråga, att partiet skulle kunna göra en vitbok om problemen i det förflutna. Fast tyvärr har man inte resurser till det.

Nu har Expo gjort ett förslag till en sådan vitbok åt SD. En förteckning över 49 händelser i partiets historia 1988–2014, som man behöver gå till botten med för att göra upp med rasismen. Den ligger fritt ute på nätet.

Själv läser jag Expos vitbok tillsammans med Jimmie Åkessons egen bok om sitt politiska liv. Onekligen är det två helt olika berättelser.

I SVT:s ”Nyfiken på…” får Åkesson frågan av Poul Perris om just detta: Men hur kunde du attraheras av Sverige­demokraterna då? Det var ju fyllt med nazism 1994? Det var ju ”sieg heil” och allt möjligt.

– Det såg inte jag. Det fanns inga sverigedemokrater där jag växte upp.

Men du var ju samhällsintresserad, du läste väl tidningar? Hade du inte läst?

– Nej, knappt. Jag hade sett en sverigedemokrat på tv och han verkade hyfsat sund.

När Åkesson blir medlem i partiet som femtonåring står det i partiprogrammet att invandring från etniskt avlägsna kulturer ska stoppas. Alla som kommit efter 1970 ska skickas ut, tillbaka till sina respektive länder, oavsett om de är svenska medborgare eller inte. Alltså ungefär detsamma som nazistiska Svenskarnas parti anser i dag.

Åkesson får en låda med flygblad, partiprogram och några nummer av SD-kuriren, för att grunda en lokal­avdelning i Sölvesborg 1995. Själv skildrar han det här som lite gulligt, charmigt, nästan romantiskt. Jag blir så förbryllad att jag går till biblioteket för att läsa vad det stod i partitidningen de åren.

Valresultatet beskrivs som hopp­ingivande. Nästan 14 000 röster har partiet fått i hela landet 1994 (alltså långt mindre än en procent). En ny partiordförande hälsar att SD nu ska bli ett vanligt parti, och han nämner framgångarna för franska Nationella Fronten. Men inte att partigrundaren Jean-Marie Le Pen ofta kritiseras för att förminska förintelsen.

I stället använder ordförande Mikael Jansson själv detta laddade ord på sitt eget sätt. I tidningen skriver han om motståndare som ”har den fördelen att de bara behöver förinta det svenska folket under ett enda historiskt skede för att ha segrat – förintade folk återuppstår inte. Vi som försvarar det svenska folkets rätt att leva vidare, och vår rätt till landet Sverige, måste segra generation för generation, och det blir allt svårare”.

Offentliga partiaktiviteter handlar de här åren om att marschera med svenska flaggor. När Sverigedemokraterna dyker upp med sammanbitna fanbärare i raka led, och ett tiotal stora vajande flaggor, så väcker det upp­seende på gator och torg. Agitatoriska tal hör naturligtvis till, liksom förbud mot moskéer och mot halal- och ­kosherslaktat kött i Sverige.

I sin bok berättar Åkesson också om en underbar upplevelse han hade vår­vintern 1996. För första gången deltar han i partiets riksmöte på Scandic i Södertälje. Inledningstalet finns att läsa i tidningen. Kamraterna uppmanas att säga som det är om flyktingar – de flesta är asylmissbrukare. Men talaren förmanar också partiledningen att frigöra sig från 1930-talsnostalgin. Vanliga svenskar vill inte förknippas med berusade ynglingar med rakade huvuden och stålhätteförsedda kängor som skrålar ”sieg heil” och ”ut med packet”. Det som dittills varit mass­medias bild av Sverigedemokraterna.

Det är alltså en fråga om ompaketering. Och Åkesson kommer att lägga ned hela sin själ i just detta, att paketera om budskapet.

I direktsändning från stora scenen i Almedalen talade han i förra veckan om hur fantastiskt lyckad kampanjen mot tiggare var före EU-valet i våras. Partiets kommunikationsstrateg stod i Visbytältet och utlovade att SD även i kommande valrörelse ska vara ”väldigt aggressivt”, 35 miljoner kronor kommer kampanjen att kosta.

Inte undra på att pengarna inte räcker till att granska även den egna historien.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.