Ännu har EU inte städat färdigt på Balkan. Den grekiska krisen är långt ifrån över och Albanien liksom de sista resterna av Jugoslavien måste på sikt förankras i den europeiska storfamiljen. Någon annanstans har de inte att ta vägen. Och Balkan hör till Europa: montenegriner, serber, albaner eller makedonier är ju lika mycket européer som holländare eller svenskar.
Fast ”förankring” betyder i dag redan något utöver geografi, kultur och historia. Namnet för detta är just EU, ett nära samarbete med gemensamma institutioner, regelverk och diverse villkor som först måste uppfyllas av varje medlem. Det kan likna en engelsk herrklubb: innan man får bära samma slips som de andra måste man visa sig värdig, dessutom acceptera de husregler som gäller.
Men redan här börjar problemen för Balkan. Det viktigaste av länderna i kön till EU är naturligtvis Serbien. Inte bara för landets egen skull utan också för hela regionens framtida stabilitet och utveckling är det viktigt att Serbien hittar sin plats bland de andra i gemenskapen. Även Bryssel vill detta; nyligen har man också från svensk sida bemödat sig om att jämna vägen för förhandlingar som skulle kunna leda till ett framtida serbiskt medlemskap.
Men hur vore ett sådant möjligt med ett hypotek som general Ratko Mladic, huvudansvarig för massakern på mer än 8 000 bosniaker i Srebrenica, femton år senare fortfarande på fri fot någonstans i Serbien? Och hur skulle landet kunna bli medlem av EU utan att först erkänna Kosovo som självständig stat, annars ifrågasättande både gränser och de som styr och ställer i vad Belgrad fortsatt att betrakta som en del av Serbien? Båda problemen måste lösas innan landet får rätt till klubbslips. Men någon lösning verkar inte finnas annat än att Belgrad helt ger upp sin nuvarande position och utlämnar Mladic till domstolen i Haag, dessutom erkänner Kosovo som förlorat. Där är vi inte i dag. Fast Bryssel förhåller sig som om alltsammans bara vore en fråga om tid. Och medan tiden går planerar man vidare för ett serbiskt medlemskap.
Dessvärre befarar jag att denna strategi kommer att misslyckas. Belgrad tänker inte utlämna general Mladic som man utlämnade Radovan Karadzic. Bryssels lättsinniga optimism bottnar helt enkelt i bristfällig förståelse av villkoren för serbisk politik.
I dagens Serbien finns tre intakta institutioner som i mycket dominerar politiken: den organiserade kriminaliteten, den ortodoxa kyrkan och vad vi kan kalla det militär-polisiära komplexet. Det senare är ett arv från Titos Jugoslavien och utgjorde själva grundbulten i det titoistiska maktsystemet. I allt väsentligt har det överlevt tillsammans med sin professionalism, prestige och kåranda, men från allra första början också som en stat i staten. Den staten lyder ingen regering: regeringen har att lyda den.
En yrkesmilitär som Ratko Mladic är sprungen direkt ur denna stat, därtill serb, patriot, folkhjälte och populär bland både kolleger och soldaten i ledet. Det är därför helt osannolikt att hans överordnade skulle tillåta någon serbisk regering att skicka honom till en domstol i främmande land som tänker spärra in deras man för resten av livet. Presidenten, den övertygade europén Boris Tadic, kan säga och lova Bryssel vad som helst: att man inte vet var Mladic är, men letar och snart kommer att arrestera honom. Dock kommer generalens beskyddare inte att tillåta Tadic att göra någonting av detta.
Också han själv vet om det. Förvånande är bara att Bryssel verkar tro den sympatiske Tadic när han säger motsatsen.
Radovan Karadzic, säger då någon. Till sist blev han ju arresterad och skickad till Haag där han nu står inför rätta. Hur var det möjligt? Men Karadzic var aldrig ”en av oss”; dessutom är han montenegrin, obskyr poet och psykiater, en folkloristisk figur som till sist ägnade sig åt örtmedicin och för länge sedan sett sina bästa politiska dagar.
I åratal höll det militär-polisiära komplexet ett öga på minsta steg han tog, hjälpte till att ”gömma” honom i Belgrad, för att sedan plocka upp honom när det av olika skäl passade att leverera en misstänkt krigsförbrytare till Haag.
Och Kosovo? Här har inte ens regeringen försökt göra Bryssel till lags. Även om den ville (och den vill alltså inte), skulle den knappast våga. Förnuftet talar ett språk, känslorna ett annat, men här räknas – från den ortodoxa kyrkan bort till den illitterate bonden – bara de känslor som är en så viktig del av den serbiska identiteten. Nationen är på denna punkt med få undantag enig. Bara självmördaren lägger frivilligt hand på sig själv och den serbiske ledare som vore redo att ge upp ”nationens vagga” skulle sannolikt sätta sitt eget liv på spel.
Så hotar EU:s hela strategi på Balkan att blockeras. Risken är därför stor att EU – snarare än Serbien – kommer att ompröva sin position och rucka på sina villkor. Alltså ännu en slips som delas ut till någon som inte till fullo är kvalificerad; egentligen ett sätt att visa att det rör sig om en lättviktig och inte helt jämlik medlem.
Men på sikt en farlig strategi, om också inte helt ny när det gäller Europas utvidgning österut.