Under semestern har jag funderat en del på sex. Inte bara i den uppenbara bemärkelsen, utan även på ett mer grubblande sätt. Det som fick mig att tänka till var en artikel av den feministiska dissidenten Camille Paglia med rubriken ”Inget sex, tack, vi tillhör medelklassen” (New York Times 25/6).

Den vildsinta men alltid underhållande Paglia gick där till storms mot den genuskorrekta amerikanska medelklassfamiljen som utplånat skillnaderna mellan könen. Män och kvinnor har blivit utbytbara, två okroppsliga varelser som talar med låga röster, undviker starka uttryck och arbetar i samma sorts doftlösa kontorsmiljöer.

Jämställdheten har tagit död på erotiken. Passion och gåtfullhet har ersatts av en fadd förtrolighet mellan supereffektiva fotbollsmammor med pilateskroppar och män som klär sig som eviga pojkar i stora t-tröjor, shorts och gymnastikskor. Inom populärkulturen har Madonnas suggestiva åttiotalssexualitet ersatts av den mekaniska Lady Gagas låtsaserotik.

Inte undra på, menar Paglia, att läkemedelsbolagen tävlar om att få fram en motsvarighet till Viagra för kvinnor. Stressade på arbetet, rädda för att föda barn och utan annan manlig fägring än förvuxna pojkar i bermudas förtvinar deras naturliga lust.

Paglia har en del poänger. Allt för mycket ansvar är sinnlighetens dödsfiende. Den som arbetar är inte bara förhindrad att synda utan, vilket kanske är värre, oförmögen att hänge sig åt den loja sysslolöshet ur vilken njutningslystnaden föds. Jag har alltid haft stor sympati för parollen ”Vi vill ha sex, sex, sex – timmars arbetsdag.” Jag förstår också Paglias avsmak för vuxna människor som klär sig som tonåringar. Ungdomar är avundsvärda på många sätt, men på grund av sin ålder saknar de ofta den livserfarenhet och stil som krävs för att vara genuint erotiska.

Men själva hennes resonemang om den sexdödande jämställdheten vilar på en felaktig premiss. Hon utgår från att vi automatiskt tar med oss det rådande normsystemet in i sängkammaren, att den sexuella praktiken följer den samhälleliga diskursen.

I ett historiskt perspektiv hyllar hon därför sexton- och sjuttonhundratalets fräcka och lustfyllda frispråkighet, till exempel Shakespeares dubbeltydiga sexvitsar, men betraktar det viktorianska artonhundratalet som en asexuell och bottenfrusen epok.

Fast det som skapar erotisk laddning är inte tydliga könsroller i sig utan en känsla av transgression, att gå över gränsen och öppna ett hemligt rum dit andra inte har tillträde. Den mexikanske författaren Carlos Fuentes skriver i sina memoarer att han inte förstår hur man kan finna sexualitet intressant om man inte är katolik. Även om han har fel i sak – såväl sjundedagsadventister som hinduer tycks dela hans intresse – har han en viktig poäng.

Man kan säga mycket om viktorianerna, men en kultur där man sätter klänningar på pianobenen för att inte väcka sexuella associationer, är erotisk i kubik. Den amerikanske historikern Peter Gay, som har ägnat sitt liv åt att forska i engelska borgarklassens kärleksliv, har också visat att den sexuella fantasin flödade bakom viktorianernas prudentliga fasad.

Det är heller långt ifrån säkert att Shakespeares dubbeltydiga oanständigheter speglade en fantastiskt lustfylld verklighet. Sannolikt var det snarare en fråga om verklighetsflykt i en tidsålder då livet för de flesta var fattigt, brutalt och kort.

Jämställdheten hotar inte erotiken. Snarare skapar den nya normer som vi kan bryta mot och leka med. Kanske kan vi till och med bli mer erotiska just därför att vi är jämlika. Förtroligheten kan bli en krydda. Martin Amis beskrev en gång det jämlika äktenskapet som en syskonrelation med plötsliga inslag av incest.

Problemet är snarare de krav på effektivitet som genomsyrar det moderna samhället. Erotik kräver en långsamhet och ett tålamod som inte längre accepteras inom det moderna arbetslivet. Kärlekskonsten kan bli ett av många utdöende hantverk.