Sjukskrivningarna minskar, sedan förra mätningen har sjuktalet sänkts med sju procent. Detta är naturligtvis glädjande – samtidigt som man undrar vart de som inte längre är sjukskrivna tagit vägen. Har de gått i arbete eller hamnat i någon annan sektor av utanförskapet? I en lågkonjunktur är ju risken uppenbar att människor slussas mellan de olika bidragssystemen.

När man inte kan eller får arbeta är det inte själva inkomstbortfallet som står i centrum – utan orsaken. Med moralistiskt nit granskas skälen till att människor inte kan försörja sig. Är du sjuk får du en viss ersättning. Är du arbetslös och tillhör en kassa får du en högre ersättning än den som går på socialunderstöd. Skillnaderna gör förstås att folk – konstigt vore det annars – söker sig till den högsta ersättningen. Till detta kan läggas att det ansetts socialt mer acceptabelt med sjukdom som orsak. Mer logiskt vore att den som inte kan försörja sig får samma ersättning oavsett orsak.

I stället skjuter man in sig på andra faktorer. Sjukskrivande läkare kan då hamna i skottgluggen och beskrivas som eftergivliga, okunniga och slentrianmässiga. Den kritiken kan väl ha något fog för sig men kan också framstå som orättvis, om man inte sätter sig in i den praktiska situationen.

Under ett antal år arbetade jag inom personalvården med fokus på just sjukskrivningar och rehabilitering. Sjukskrivningsprocessen är i grunden densamma nu som då. Till exempel att det är Försäkringskassan, inte sjukskrivande läkaren, som beslutar om ersättning. Läkaren intygar att sjukdom föreligger och att arbetsförmågan kan anses nedsatt på grund av detta. Försäkringskassan avgör inte hur sjuk du är, blott om sjukdomen nedsätter arbetsförmågan. Den som nekas ersättning kan i det läget uppleva Försäkringskassans nekande som en ”friskdom”.

Sjukskrivning är ur läkarens perspektiv mycket av en gissningslek. Numera finns visserligen Socialstyrelsens riktlinjer för hur länge en patient med en viss diagnos bör vara sjukskriven.Men att låsa sig till tabeller kan vara riskfyllt. Somliga hämtar sig snabbt efter en operation, andra behöver längre tid. Till det kan läggas att vissa sjukdomsgrupper, särskilt de psykiatriska, kan vara mycket svårbedömda. Ibland är sjukskrivningen till hjälp, ibland kontraproduktiv.

Vad vet vi förresten om arbetsförmågan hos friska? Vad menas med att vara fullt arbetsför? Är vi alla fullt arbetsföra i förhållande till vilken uppgift som helst? Naturligtvis inte – frågan är barnslig. Vad vi vet är att arbetsförmågan, den reella eller potentiella, är orättvist fördelad. Man vill gärna tro att den som inte är så kvick i huvudet som kompensation skulle vara särskilt händig. Men tyvärr: statistiskt sett är positiva egenskaper kopplade till positiva, liksom negativa till negativa. Samma med utbildning. Den som är läraktig utbildar sig, den som kommit på sned med sin skolgång löper stor risk att förbli lågutbildad. Och svårplacerad. Hälsan i sig är också ojämnt fördelad, ingen lever så länge som en universitetslärare.

Också arbetsplatserna förändras, allt färre människor ska upprätthålla produktiviteten, eller helst förbättra den. Det är kanske möjligt inom tillverkningsindustrin. Inom skola, vård och omsorg är kravet en katastrof.

Vad ska man då rätta sig efter som sjukskrivande läkare? Socialstyrelsens listor kan vara ett visst stöd – men i praktiken får man gå efter vad patienten själv berättar. Inte bara om sin sjukdom och upplevelserna av den utan också om arbetsplatsen. Läkaren har sällan förstahandskunskap om hur arbetsplatsen ser ut. Det har – misstänker jag – inte Försäkringskassan heller. Litet schablonartat vet man att vägarbete ställer andra krav än att sitta framför en dator. Men de flesta jobb kan inte lika enkelt kategoriseras. Som läkare får man ta patientens egna uppgifter och gissningar till hjälp. De enda som har verkliga kunskaper om arbetslivets högst skiftande krav är företagsläkarna. De som finns kvar vill säga. Företagshälsovården har ännu inte hämtat sig efter 1990-talets nedskärningar.

En stor skillnad på förr och nu är synen på omplacering. Om en person inte längre klarade sitt aktuella jobb söktes en annan placering, antingen inom företaget eller annorstädes. Men det ansågs inte humant att upphöra med sjukskrivningen innan den nya placeringen var ett faktum. Kanske inte ens då. Man kunde deltidssjukskriva under en inkörningsperiod. Det fanns också en annan broms, man tog hänsyn till sociala omständigheter. Att flytta en gruvarbetare från Kiruna med familj och villa till en uppgift som personlig assistent i Smygehuk ansågs inte realistiskt.

Numera handlar det ofta om fiktiva arbeten. Det räcker med att någon i teorin skulle kunna utföra en viss syssla – som inte alls behöver existera i verkligheten – för att rätten till ersättning ska upphöra. Det finns en bok som heter ”Fjärilen i glaskupan” där en totalförlamad man genom att blinka med ena ögat lyckas författa berättelsen om sin sjukdom. Jag vet inte hur Försäkringskassan skulle sett på hans arbetsförmåga – men fortsätter man längs de nu utstakade riktlinjerna kan han mycket väl ha bedömts som fullt arbetsför.