Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Skojares och svindlares bransch

Teorin att mentala störningar är ett uttryck för kemisk obalans i hjärnan har visat sig ohållbar. Branschen är en ­rövarkula av oredo­visade ­beroenden, veten­skaplig ­svindel och samvetslös marknads­föring.

Antag att hygienen på korvfabriker övervakades av en myndighet som finansierades av – korv­fabriker. Antag att bil­provningen utfördes av de olika ­märkenas generalagenter.

Detta sägs på skämt, det hör vi genast, sådana rutiner svär mot all reson och rättskänsla. Men sådana incestrelationer är norm i läkemedlens värld. USA:s FDA och Läkemedelsverket i Sverige har största delen av sina intäkter från de företag de skall hålla uppsikt över. Just nu är Läkemedelsverket i färd med förberedelser inför planerad behandling av adhd-patienter med rent amfetamin. Skribenten Janne Larsson har granskat verkets agerande och det är skakande läsning.

Läget är särskilt oroväckande inom psykiatrin, där få objektiva diagnoskriterier föreligger. När Harvard-­psykologen Irving Kirsch för tio år sedan visade att antidepressiva mediciner inte hjälpte mycket mer än placebo (sockerpiller) råkade han i ett formidabelt blåsväder. En sympatisör skickade honom ett tips: Varför inte använda Freedom of information act – USA:s offentlighetsprincip – för att komma åt alla data som bolagen skickat FDA?

Det var ett genidrag. De flesta nya läkemedel måste visa sig mer effektiva än placebo i minst två tester. Först ett lyckat test, och sen ett till för säkerhets skull – antar vi i vår oskuld. Men så går det inte till. Bolagen har lov att testa allt vad de orkar, tills de kan visa upp två där medicinen klår placebo – som när en roulettspelare satsar på rött ända tills rött kommer upp.

De bägge lyckade testen figurerar sedan i reklam och i facktidskrifter, medan de där drogen visat sig overksam eller skadlig syltas i arkiven, och sällan hörs av mer. När Kirsch jämförde hela materialet så krympte de antidepressiva drogernas övertag mot placebo till så gott som ingenting. Kirschs och andras senare forskning har visat att motion och samtalsterapi är mer effektiva mot depression än gängse medicinering, som ofta har svåra långtidseffekter.

Andra följde Kirsch i spåren och damm­luckorna öppnades för kaskader av mörka hemligheter. Ineffektiva och skadliga mediciner hade patenterats och lanserats med fanfarer. Bolagen hade inte dragit sig för kallblodig förfalskning. 2004 stämdes Glaxo Smith Kline av staten New York för den nu ryktbara studie 329, där företaget utvärderat sin nya antidepressiva drog Paxil. Företagets egna test visade att Paxil var helt ineffektiv. Bara på en punkt utmärkte sig drogen, och det var genom den höga självmordsrisken. Spök­skrivare sattes att vränga till resultaten i uppsatser där Paxil presenterades som underbart effektiv och säker. 1998–2001 skrevs fem miljoner Paxil­recept ut årligen till USA:s barn och ungdomar. Sedan dess har en rad läkemedelsjättar beslagits med liknande skoj. Minst sju miljarder dollar i skadestånd och böter har det kostat dem bara i år.

Allt detta händer samtidigt som den ortodoxa psykiatrin står inför en teoretisk kollaps. Den snart femtioåriga övergripande teorin – att mentala störningar är ett uttryck för kemisk obalans i hjärnan – har visat sig ohållbar. För litet dopamin vid adhd, för mycket vid schizofreni, för litet serotonin vid depression och köpgalenskap – tusen­tals får varje dag en ”diagnos” som hänvisar till kemisk obalans. Men inga av dem får veta vilka nivåer som skulle utgöra normalvärdet, eller hur just deras obalans avviker. Den nanoteknologi som skulle kunna beskriva nivåerna av signalsubstanser i hjärncellernas synapser existerar inte.

Läkemedelslobbyns ständiga jämförelser med riktiga mediciner, som insulin, görs inte i god tro. Insulin korrigerar en mätbar obalans, och frånvaron av insulin har förutsägbara effekter. Ingen har någonsin bevisat att signalsubstansnivåer skulle ha orsakat depression eller någon annan psykisk sjukdom.

Adhd-teorin, om en genetiskt betingad obalans i dopaminsystemet, som sägs ge upphov till en fantastisk flora disparata beteenden, befinner sig i allt svårare förlägenhet. Adhd-symptomen har mer med mognad att göra än med genetik. Min favorit bland de senaste årens dråpslag mot adhd-myten är en kanadensisk studie som visar att skolflickor födda i december har 77 procent större chans att få adhd-medicinering än klasskamrater födda i januari. En läkare som spelade en huvudroll när adhd lanserades, Keith Conners, har drabbats av ånger och kallar USA:s ­galopperande diagnostal för en ”nationell olycka”.

Den kemiska obalansens bransch är en rövarkula av oredovisade beroenden, vetenskaplig svindel och samvetslös marknadsföring, där staten lämnat konsumenter och patienter skyddslösa som barn i en mörk skog. Fältet är så rikt på rafflande godbitar att de stora medierna borde kretsa flockvis över skådeplatsen. I stället är det ensamt arbetande fackmän och skribenter, och den fanatiska scientologisekten – som har egna randiga skäl att förneka psykiatrin – som står för motståndet. De politiska partierna, som instiftat Läkemedelsverkets omöjliga finansieringsmodell, saknar insikt om detta akuta och växande folkhälsoproblem.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.