Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Skrämskott från Vattenfall

Snart ska politikerna sätta ned foten om lagar och regler för vattenkraften. Hotas en femtedel av Sveriges vattenkraft?

Vi ska ha varenda droppe! skrek en styrelseledamot för ett kommunalt vattenkraftbolag i södra Sverige för några år sedan. Vad frågan gällde? Jo, den lokala opinionen krävde att en liten del av vattnet i Mörrumsån skulle släppas i en passage för vandrande fiskar. Ett annat numera beryktat uttalande fälldes av vd:n för ett norrländskt kraftbolag: ”Vi har inte biologisk mångfald som affärsmål.” Även denna gång gällde det krav på byggnation av fiskvägar i samband med att det gamla kraftverket skulle rivas och ersättas av ett nytt.

Med ytterst få undantag har budskapet från kraftindustrin varit: gamla vattendomar från farfars fars tid gäller, och därmed de oftast obefintliga miljökraven från tidigt 1900-tal. Alla som försökt knipa en del av vattnet för att gynna växter och djur som är beroende av strömmande vatten, har fått räkna med dyra och utdragna rättsliga tvister, ibland över decennier. Som en luttrad kommunalpolitiker uttryckte saken: ”För de kostnader som kraftbolaget lagt ut på jurister hade jag kunnat köpa fem laxtrappor.” I exemplen ovan byggdes till sist fiskvägar, men först efter åratal av juridiska processer och lokal debatt.

Kraftindustrins närmast kränkta tonfall i mötet med motstående intressen blir begripligt i ett historiskt perspektiv. Vattenkraftsindustrin har varit ovärderlig för Sveriges industrialisering och modernisering. Fram till åttiotalet följdes kurvorna över BNP-tillväxt och vattenkraftsutbyggnad tätt åt. Vatten­kraften har också en unik position i det svenska energisystemet, eftersom produktionen snabbt går att reglera upp eller ned beroende på efterfrågan. De stora Norrlandsmagasinen är som jättebatterier som lagrar energi från sommarhalvåret till vintern, men även från natt till dag, ända ned på så korta tidsintervall som timmar. När det blåser mindre eller när en kärnkraftsreaktor har driftstopp kan vattenkraften snabbt släppa mer vatten genom turbinerna. Utbyggnaden av våra älvar har dessutom gett Sverige ett gynnsamt läge i omställningen till ett fossilfritt samhälle.

Allt detta är fantastiskt, men har inte desto mindre närt en attityd inom branschen av att stå höjd över alla andra intressen. Medan de flesta andra industrier – massafabriker, verkstadsindustri, läkemedelsföretag – har varit tvungna att minska sin miljöpåverkan i takt med att samhället ökat kraven har vattenkraftsföretagen i mångt och mycket suttit i orubbat bo. Visst har man kompensationsodlat fisk, men allt som kostat vatten har stött på patrull.

Nu sätter EU:s ramdirektiv för vatten press på vattenkraftsföretagen att ta större hänsyn till de lokala ekosystemen, och de politiska partierna håller på att positionera sig i en rad komplicerade juridiska frågor. Ska alla vattenkraftverk ha tillstånd som prövats mot miljöbalken? Eller ska det vara som nu, en flora av tillstånd som grundar sig i alltifrån gamla privilegiebrev från 1600-talet till vattendomar som bygger på den exploateringsinriktade vattenlagen från 1918? Ska vatten­domarna gälla för evigt? I de flesta andra länder har kraftföretagen tillstånd att använda vattenresursen en viss period, ofta mellan 30 och 50 år, sedan måste tillståndet prövas på nytt, med möjlighet att uppdatera miljövillkoren. Och vem ska bekosta miljöåtgärder och miljöprövningar, verksamhetsutövaren eller staten?

Vattenfalls utspel, som rapporterades i Ekot och ”Studio Ett” för några veckor sedan, är förstås ett inspel i denna process. Vattenfall varnar, i likhet med branschorganisationen Svensk Energi, för att Sverige kan tappa en femtedel av all vattenkraftsel, om den storskaliga vattenkraften måste miljöanpassa sin verksamhet. Man har räknat på ett antal miljöåtgärder som nämns i Vattenverksamhetsutredningen, som kommer med sitt slutbetänkande i maj. Men Vattenfalls scenario är lika osannolikt som icke önskvärt. Enligt Havs- och vattenmyndigheten (Hav) skulle ett tapp på 20 procent innebära signifikant påverkan på verksamheten, och så omfattande krav kommer inte att ställas på den storskaliga vattenkraften.

Energimyndigheten lämnar liknande besked. Till saken hör att utredningen inte sätter ribban för vilka miljökrav som ska ställas på vattenkraften, utan enbart föreslår rättsliga spelregler för hur tillstånden ska hanteras. Den delikata avvägningen mellan behovet av förnybar energi och biologisk mångfald kommer även fortsättningsvis att ske i varje enskild domstolsprövning, och med stöd av en nationell strategi som Energimyndigheten och Hav ska ha klar i sommar.

Kanske borde även politikerna, vilket de gjort i en del andra länder, tydliggöra hur mycket produktion de är beredda att offra för att miljöanpassa den storskaliga vattenkraften. Inom EU varierar siffrorna mellan 2 och 5 procent.

Debatten har hittills mest handlat om de stora kraftverken, men förmodligen kommer de små att påverkas mer av utredningens förslag om ny prövning mot miljöbalken. De tusen minsta kraftverken står tillsammans bara för en halv procent av den totala vattenkraftsproduktionen, och saknar större betydelse för Sveriges energiförsörjning. Här kan miljön förbättras utan stora energiförluster. Den viktiga ”batterifunktionen”, däremot, som finns i de hårdast reglerade Norrlandsälvarna kommer ingen att vilja nedmontera.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.