I går presenterade Timbro del två i tankesmedjans skuggutredning kring socialförsäkringarna. För att sortera under utredningsetiketten är det en sällsynt anorektisk produkt.
På blott sju sidor utreds den viktiga frågan om vem och vad det är som skall försäkras. Svaret ges i skelettform.
Sjukförsäkringen, fastslår utredarduon Patrik Hesselius och Niklas Nordström, är en försäkring mot inkomstförlust. Det betyder att den som inte haft någon inkomst heller inte får någon ersättning.
Detta är i teorin den enda rimliga hållningen för alla som vill att sjukförsäkringen ska vara en försäkring och inte ett bidrag. Men i praktiken blir detta vanskligt.
Det har utredarna insett och argumenterar därför för ett system med bastrygghet. Det skulle kunna ge ersättning – om nödvändigt livslång – till personer med medfödda funktionshinder eller tidiga skador som inte kommit ut på arbetsmarknaden och som heller kanske aldrig gör det.
I denna grupp finns människor som farit illa sedan den tillfälliga förtidspensionen togs bort. Och här behöver någonting göras.
Det är den ena sidan. Den andra är att inte låsa fast fler än nödvändigt vid ett ersättningssystem. Så sker med aktivitetsersättningen i dag. Där hamnar mångdubbelt fler per årskull än det var tänkt. Och där blir de ofta kvar tills socialbidraget tar vid.
Balansakten är vansklig. Å ena sidan inte kränka dem som inte kan arbeta, å andra sidan inte ge upp dem som under rätt omständigheter skulle kunna.
Vid torsdagens seminarium ägnades mer tid än förväntat åt värdet av en tillåtande arbetsmarknad med plats för människor som inte alltid presterar på 100 procent.
Många har kritiserat den nya sjukförsäkringen för att människors arbetsförmåga prövas mot hela arbetsmarknaden – och inte de jobb som faktiskt finns.
Men vill vi ha ett samhälle där arbetsmarknaden anpassar sig till människorna – och inte en där människor slängs ut om det är någon skarvkant som sticker ut – är det enda möjligheten.