De borgerliga värderingarna har satt sig medan de socialdemokratiska reflexerna hos svenska folket knappt är kvar ens som ryckningar.
Man ska aldrig ge upp. Skiften kan ske. Det borde vara en tröst för de orienterare på drift med snurrande kompass och sönderriven karta som för närvarande utgör det socialdemokratiska partiets ledarskikt.
När socialdemokratin satte sin prägel på Sverige under 1900-talet trängde arbetarrörelsens världsåskådning in överallt, i sprickor och skrymslen, påverkade allas tänkande och inte minst motståndarnas. Frågan för borgerligheten blev hur mycket eller lite socialdemokrater de måste vara.
I dag är tankens tyngdpunkt flyttad. Om Maud Olofssons huvudambition var att bryta ”sossefieringen” av Sverige så har hon lyckats, även om hennes Centerparti förlorat röster på det. Sakta men obevekligt har hon och andra med djupt borgerliga instinkter genom retorik, visioner och politik lyckats föra Sverige och svenskarna in i ett annat förhållningssätt till världen. Det såg länge mörkt ut för dem, men de vände den jättepråm som är ett lands kollektiva tänkande och självbild. Det är ingen liten sak. De visade att ihärdighet och övertygelse lönar sig. De borgerliga värderingarna har satt sig medan de socialdemokratiska reflexerna hos svenska folket knappt är kvar ens som ryckningar.
Detta har inte bara med regeringsinnehav att göra. Det är ett mentalt tillstånd. Borgerligheten regerade mellan 1976 och 1982 utan att leda, de följde. I dag är sannolikheten stor att socialdemokratin skulle följa och inte leda även om de satt i Rosenbad. Om man leder eller följer visar sig i subtila saker. Hur man formulerar sig om samhället, vad man låter bli att formulera, om förslag läggs defensivt eller offensivt, om man lånar begrepp och perspektiv eller skapar egna som ger det seende man vill befrämja.
Men denna borgerlighetens bedrift innebär att socialdemokratin inte heller behöver ge upp trots att den har tappat greppet om mentalitetsutvecklingen, vilket partiets första skuggbudget understryker. Vad ska man ha socialdemokratin till i dag? Ingenting. Den behövs inte. Den fungerar bara som en helt ointressant broms. Bromsen säger: Ni har rätt i allt, men lite jämlikhet ska vi kanske ha ändå så länge det inte stör folks familjepussel.
Hantering av rutavdraget för hushållstjänster i skuggbudgeten bär syn för sägen. Ingen röstar på ett parti för att det erbjuder ett halvt rutavdrag. Väljarpsykologiskt är det dårskap. Vad väljaren hör är sämre, mindre, snålare. En socialdemokrati som verbalt erbjuder halv borgerlig politik är lika ointressant som Moderaterna var på den tiden då de verbalt erbjöd halv socialdemokratisk politik. Då har man upphävt sig själv.
Bara en självstympad socialdemokrati – eller en nervös och förborgerligad S-ledning – kan föreslå ett halverat rutavdrag. Om man tyckte att hushållstjänster vore ideologiskt bra eller neutralt kunde förslaget fungera. Förutsatt att det inte redan fanns ett förmånligare rutavdrag.
Att föreslå något som inte finns kallas reform. Att halvera det som är har inget namn.
Socialdemokratin måste börja sin färd tillbaka in i folks medvetanden med att erkänna det borgerliga tankeskiftet och att de själva dagligen bekräftar och accepterar det i ord och handling. Enligt deras förslag ska rut begränsas till barnfamiljer och pensionärer. Barnfamiljer är de sista som borde ha rutavdrag i en socialdemokrati som inte bara är pragmatisk utan ideologisk. Socialdemokratin ska inte genom subventioner bidra till att göra svenska medelklassbarn till varelser som vänjer sig vid att andra tar hand om hemmet och gör det arbete som föräldrarna inte orkar, har tid med eller vill göra eftersom de är viktiga personer med viktiga jobb.
Detta är att nedvärdera vissa yrken! lyder det försåtliga argument som helt har tystat Socialdemokraterna i principfrågan. Nåja. Det nedvärderandet har i alla tider skött sig självt. Med enkelt hushållsarbete regelmässigt utfört av någon annan än den egna familjen drar barnen och alla andra ohjälpligt slutsatser om vad som är uppvärderat och nedvärderat och vilken sort som gör vad.
Vill socialdemokratin ha ett Sverige som är socialdemokratiskt till sin karaktär och sitt tänkande, vilket de borde vilja, ska de inte lägga förslag som ger denna prägling.
Och när man börjat där så följer att det behövs olika skolor för olika sorters barn. Socialdemokratins uppgift borde inte vara att anta den nygamla mentaliteten utan att formulera en antites till den, en motmentalitet, efter att ha analyserat hur den uppstått och hur den alltid uppstår. Det är inga konstigheter, människans uppfattning om hur det borde vara påverkas av hur det är.
Men man ska aldrig ge upp. Det visar borgerlighetens bedrift. De vann tillbaka sinnena. Av att något har hänt kan vi sluta oss till att det är möjligt. Men då måste man sätta i gång. Och våga riskera något. Ett släpankare hamnar på samma plats som båten som drar det. Är det dit Socialdemokraterna vill? Ingen vet.