Usain Bolt är karismatisk och Tyson Gay tråkig har vi lärt oss den senaste veckan i slappt traderade tankar och fraser från friidrotts-VM i Berlin. Kriterierna för vad som gör ett kynne spektakulärt eller ointressant är ytliga i underhållningsbranschen, men värderingarna påverkar oss alla och särskilt det uppväxande släktet som får dessa idrottsmän som idoler att härma.
För egen del finner jag Tyson Gay rätt spännande. Där finns något avigt och dolt; han är tillbakadragen och kroppsligt återhållsam, bryr sig inte om kamerorna eller uppmärksamheten trots att det skulle gynna honom att gå emot sin läggning. Det kallas integritet och borde premieras i stället för det extroverta spexande som sponsorer och sportjournalister bedåras av med schablonmässig automatik.
Det genuina har ingen plats i den här sfären om det visar sig vara lågmält. Språket saknar färdiga mallar för det, och det är hellre den karibiska lekfullheten som antas vara äkta. SVT:s expertkommentator Erica Johansson menade att Tyson Gay borde jobba på sin utstrålning. Hur då? Le fast han inte är glad, göra gester vid starten fast han vill koncentrera sig, dansa, ploja, dunka sig för bröstet och bete sig som idealtypen för en svart man från gettot? Det vore synd på något så ovanligt som en sprinter som inte anammar tungviktsboxningens maner. Att inte förställa sig och förråda sitt hjärtas rytm är ju långt mer föredömligt än att göra sig till för att passa medievärlden.
Det är olyckligt att man via idrotten uppmuntrar till en högre värdering av utlevelse, exhibitionism självbespegling, spex och ständiga skojigheter; sådant som bara är jobbigt när man möter det i verkligheten men så roligt hos idrottsmän, eftersom friidrott i någon mening är freak show. ”Usain Bolt är ett genetiskt monster”, som en tagen Mattias Sunneborn sa i TV4:s studio efter loppet.
Och genetik är vad det rör sig om. På hundra meter för herrar är det genernas nycker världen fascineras av, precis som med skäggiga damen på cirkus, dvärgar och puckelryggar.
Usain Bolt anses nu av många som världens störste idrottare som åstadkommit den främsta idrottsprestationen någonsin. Bakom den uppfattningen ligger en helt igenom biologisk syn på idrott. Det snabbaste djuret på savannen ska identifieras, inget mer, bara detta entydiga rörande kroppens gränser. Vanligare är att idrotten är mer komplicerad och mångskiktad. Men snabbhet har just av det skälet, den genetiska entydigheten, ett särskilt skimmer över sig. Alla med två ben har någon gång sprungit så fort de kan på en raksträcka. Därför antar man att urvalet är totalt, inga dolda talanger gömmer sig någonstans, alla har prövat och befunnits för dåliga.
Grenen har få tekniska finesser, ingen taktik, ingen strategi, inga överväganden under trötthet, ingen kondition att tala om, mjölksyrahantering eller mentalt prekära ögonblick att bemästra annat än inför starten. Det som behövs är muskler kodade med snabba fibrer. Pingis ställer kanske större krav på människan i sin helhet, alla hennes intrikata komponenter, synapser och samspel mellan huvud och kropp. Men människan i sin helhet är svårare att omfatta, uppleva och tala om i enkla meningar än det rent fysiologiska.
Löpning är det mest ursprungliga, och den skräckblandade fascinationen ökar inför grenar där vi liknar djuren än inför grenar som djuren inte kan ägna sig åt. De kan inte cykla, åka skidor och skridskor, paddla kanot, spela basket, pingis och fotboll. Även om fotboll åtnjuter det största intresset får sporten aldrig samma darwinistiska övertoner som friidrott. Det är bara att titta på de olika friidrottsgrenarnas kroppstyper så förstår man evolutionens principer. (Simma kan djuren, men farten säger oss inget och sporten är för visuellt hopplöst för att väcka vare sig fasa eller förtrollning).
Skräckfascinationen över hundrameterslöpning för herrar är inte bara fysiologisk och darwinistisk utan också antropologisk och sociologisk. Grenen har alltid varit slavarnas revansch. De bästa är slavättlingar från Västafrika som idag är karibier och amerikaner. Några nutida västafrikaner finns inte med på startlinjen så det handlar verkligen om slavättlingarnas gener.
Men vad är det egentligen som säger att vi får veta vem som är planetens snabbaste någonsin av att det just är hundra meter som farten mäts på? Varför inte avgöra det över trettiotvå, åttioen eller hundratjugofem meter? Svaret beror alltid på hur frågorna ställs. Jag drar mig till minnes Kurt Olssons oförglömliga intervju med höjdhopparen Patrik Sjöberg, tankeutvidgande i sin skenbara dumhet: ”Men vad är det lägsta du har hoppat?” ”Hur brett hoppar du?”