Vår del av världen kan inte längre föra krig. Det måste vara en av samtidens mest groteska ironier: aldrig tidigare har ju västvärlden varit så överlägsen varje tänkbar motståndare, materiellt, logistiskt, i träning och utbildning, i eld- och sprängkraft. Men att använda allt detta? Dessa resurser står i nästan komisk kontrast till den martialiska impotensen. Och impotens är rätta ordet eftersom vi här har att göra med just den mänskliga faktorn.
Livet har numera blivit oss alltför kärt. Samtidigt har föreställningen om ett liv bortom det jordiska nästan dött ut (sic). I stället lever vi som om vi här hade ett evigt. Mödrar har ett eller högst två barn om de har några alls. En dag med ett dussin döda soldater är för Washington därför en katastrof som i medierna genast utlöser spekulationer om kriget i Afghanistan över huvud taget går att vinna och får opinionen att att kräva att alla pojkarna i uniform omedelbart tas hem.
Och motståndarna? De slåss som vanligt med vad de råkar ha till hands och stupar de så är det på ärans fält.
Annat var det förr. Ty det är skillnad på krig och krig. För inte särskilt länge sedan utkämpades mänsklighetens största och mest fruktansvärda här hos oss i Europa. Det utkämpades mellan tyskar och ryssar; alla andra var statister, offer eller förskräckta åskådare.
Förluster som de amerikanska i Afghanistan eller Irak hade då inte ens blivit en fotnot i den dagliga krigsrapporteringen. När detta europeiska krig var över räknades de stupade i tiotals miljoner. Det går att hävda att Europa aldrig återhämtat sig efter det, sannolikt en av anledningarna till européernas ovilja att nu för tiden försöka lösa konflikter med våld eller ens satsa pengar nog på möjligheten att kunna göra det.
Det går också att hävda att andra världskriget bara var en fortsättning av det första, alltå ett enda oavbrutet europeiskt inbördeskrig med en kort time out på två decennier, och att efterkrigstiden tog slut först med Berlinmurens fall för i dagarna snart tjugo år sedan.
Ty först med kommunismens fall försvann de sista konsekvenserna av det europeiska inbördeskriget. Dock är detta en problematisk historieskrivning.
En mur som faller eller störtar samman är väl alltsedan Jeriko en oöverträffad metafor för det totala och plötsliga sammanbrottet, själva inbegreppet för slutgiltig kollaps och som därför med atavismens hela auktoritet redan vilar i vårt kollektiva undermedvetna. Och Berlinmurens fall är förstås identiskt med kommunismens fall.
Men är det sant? Handlar det inte mer om myt än om nykter historieskrivning? Är det inte själva metaforen som får göra sig bred på bekostnad av det faktiska och verkliga när vi låter Berlinmurens fall bli plats och datum för efterkrigstidens slut?
I några decennier reste jag som korrespondent runt i DDR och träffade inte på någonting som skvallrade om att muren skulle falla. Östtyskarna hade inrättat sig i små hörn och “nischer” (Günter Gaus), ett slags förnumstig koloniträdgårdstillvaro som hade långt mer med anpassning än med revolt att göra. Protesterna blev till kverulans vid stambordet. Den som kunnat bli en östtysk Václav Havel eller Lech Walesa hade innan muren byggdes flyttat västerut; nu var han litteraturkritiker i München eller verkstadsägare i Duisburg med små elektromotorer som specialitet.
Talar man med polacker, tjecker eller ungrare om den roll östtyskarna spelade för kommunismens fall är kommentarerna – milt sagt – sarkastiska. Östtyskarna var i Centraleuropa helt enkelt de sista som bokstavligen hoppade upp på tåget. I DDR fanns ingen motsvarighet till Charta 77 eller Solidaritet; de få som protesterade och hamnade i fängelse köptes raskt fria av Bonn. Att låta Berlinmurens fall bli den viktigaste symbolen för kommunismens fall vore därför ren historieförfalskning, ja, en skymf mot dem som verkligen aktivt bidrog till det.
På detta skulle man kunna svara följande: i skuggan av ryssar och tyskar är vi andra européer små, också fransmän och britter. Delningen av Tyskland var själva grundvalen för hela den europeiska efterkrigsordningen och staten DDR grundbulten i Moskvas välde i Östeuropa. När Michail Gorbatjov var redo att ge upp DDR gavs samtidigt hela det östeuropeiska väldet upp. Med uppror i Polen eller Ungern hade Moskva och detta välde kanske kunnat leva, men inte med ett återförenat Tyskland.
Det är sant att Sovjetunionen nästan ensamt besegrat Hitler, men Tyskland hade överlevt. Nu var det åter där, kanske inte detsamma som en tysk seger, men ett slags återupprättelse. Till sist var kriget över. Och eftersom tyskar och ryssar i kraft av sina oändligt fler offer gärna ser det som “sitt” krig” förbehåller de sig – kanske mer omedvetet än medvetet – rätten att per ukas deklarera också när det får anses ha tagit slut.
För tyskarna tar det alltså slut med Berlinmurens fall.
Om det får vi andra tycka vad vi vill; någon rättvisa ska vi inte förvänta oss av vare sig världen eller livet.
Och Ryssland, skulle man kunna tillägga, verkar fortfarande inte ha lämnat efterkrigstiden bakom sig annat än genom läpparnas – allt sällsyntare – bekännelse.