Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Socialdemokraterna fick Juholt när de behövde ordning och reda

Söndagskrönika – Peter Wolodarski.

Håkan Juholt har ­ under sitt halvår som S-ledare byggt upp förväntningar som han redan ­hunnit svika. Den aktuella bidragsaffären förstärker förtroendekrisen.

När Håkan Juholt i mars höll sitt installationstal som S-ledare blev kongress­ombuden märkbart upplyfta. Det var länge sedan socialdemokrater såg så glada och lättade ut som när deras nyvalde partiordförande gick till angrepp mot de senaste 25 årens samhällsutveckling. Avregleringar, konkurrens, marknadstänkande – allt detta var föremål för Juholts retoriska projektiler. Han målade upp en nostalgisk bild av ett Sverige före 1980-talets högervåg och saneringspolitik i mitten av 90-talet.

Det var som om Juholt tryckte på rätt knappar hos partifolket som satt och lyssnade i kolossen Stockholm Water front. I åratal hade de gått och väntat på att någon till slut skulle säga vad de tänkt hela tiden. Och så äntligen, efter decennier av frustration, fick de sina uppfattningar bekräftade.

Socialdemokraternas aktivister har under lång tid stått till vänster både om partiets ledning och om de flesta väljare. När Mona Sahlin höll sitt politiska avgångstal förra vintern varnade hon S för att släppa det politiska mittfältet till Moderaterna, och därmed riskera att hamna i ödemarken. Hon möttes av kyla. Ändå var hennes recept inte mycket annorlunda än det som praktiserades av Göran Persson, Ingvar Carlsson och till och med Olof Palme, åtminstone under hans sista år som statsminister.

Starten för den svenska avregleringseran ska inte dateras till regeringen Bildt 1991. Den inleddes i mitten av 1980-talet då valuta- och kreditmarknaderna liberaliserades under finans­minister Kjell-Olof Feldts ledning. Kanslihushögern, som de socialdemokratiska ekonomerna kallades, stakade ut riktningen och regeringarna Bildt och Persson följde efter. Samförståndet mellan blocken var betydande, tvärt­emot vad som i dag ibland görs gällande. Och resultatet blev inte så dåligt om man ser till den ekonomiska tillväxten, som har tagit ny oväntad fart. Inte sedan 60-talet har realinkomsterna stigit så snabbt som under det senaste decenniet.

Håkan Juholt har under sitt halvår som partiledare byggt upp stora förväntningar om ett annat Sverige. Ett land där ombudsmän, kommunpolitiker och Konsumbutiker tränger undan hushållsnära tjänster, friskolor och Ica Maxi. Ett land där begreppet marknadsekonomi mer är ett skällsord än något som skapar välstånd och sysselsättning. Ett land där pensionerna enkelt kan höjas, barnfattigdomen avskaffas och tågen gå i tid trots isande snöstormar – bara riksdagen beslutar om saken.

Håkan Juholt har varit en eldande löftesmaskin. Han har gjort utspel i en takt som även måste ha fått de egna anhängarna att bli överraskade och stundtals konfunderade. Problemet är att han aldrig haft en genomtänkt plan för hur han ska kunna leva upp till sin svulstiga vänstervision. När det blir skarpt läge faller därför retoriken i bitar och vreden vänds mot honom.

Socialdemokraternas skuggbudget, som presenterades i veckan, var knappast den gir åt vänster som Juholt ställt i utsikt utan en förflyttning av S-politiken mot de borgerliga.

Partiet accepterar att förmögenhetsskatten och fastighetsskatten är borta. Rutavdraget blir kvar, om än i halverad omfattning. Och jobbskatteavdragen ligger fast för alla som tjänar mindre än 50 000 kronor i månaden.

Några stora pengar till löften om avskaffad barnfattigdom eller förbättrade pensioner presenterades inte heller, förmodligen därför att de hade krävt omfattande skattehöjningar.

Det tycks som om Juholt dragit samma realpolitiska slutsats som sina företrädare: det går inte att vinna svenska val genom att överge den växande medelklassen i storstäderna, som de senaste åren lockats av de nya Moderaterna.

Håkan Juholt och den ekonomiske talesmannen Tommy Waidelich hade också tänkt att a-kassan och sjukförsäkringen knappt skulle förändras – allt för att regeringen inte skulle kunna anklaga S för att vara ett ”bidragsparti”. Men den idén blev för svårsmält för riksdagsgruppen.

Här har Juholt ända sedan han tillträdde i tal efter tal låtit ungefär som Göran Greider. Men när det väl är dags för budgetexamen gör han en u-sväng och marknadsför Socialdemokraterna som ett slags alliansen light, med lite extra pengar till statliga riskkapitalfonder och kommunal musikskola.

Juholts kovändning ledde till ett smärre uppror i den egna riksdagsgruppen, som tycktes ha tagit sin nye ordförandes vänsterretorik på orden. I ett uppseendeväckande internmejl skrev gruppledaren Carina Moberg (S) – som Juholt själv utnämnt – att budgetförslaget ”inte håller måttet vare sig till form eller innehåll”.

Det mest komiska i Socialdemokraternas budgetspektakel är att Juholt i efterhand förnekat att det över huvud taget handlat om ett spektakel.

Precis som i Libyenfrågan har han, enligt egen utsago, stått stadigt fast i sin sociala demokrati medan andra ”lättviktare” fladdrat vind för våg. Kritiken från Carina Moberg förklarar Juholt med att det saknades en kapitelindelning i det första budgetutkastet.

”Budgeten var huller om buller”, sa han till Aftonbladet i måndags. ”Jag som hela tiden har vetat vad som pågår har inte annat än kunnat le åt rapporteringen.”

Le är ordet.

Fredagens avslöjande om att Håkan Juholt felaktigt begärt ut 160 000 kronor i ersättning för dubbel bosättning hos sin sambo – som vid partiledarvalet presenterades som Juholts särbo – är allt annat än komiskt. Det förstärker den förtroendekris som S-ledaren skapat med sina ständiga åsiktskast och yviga stil.

Håkan Juholt har på sex månader lyckats inta fler positioner än vad Mona Sahlin gjorde under sina 20 år i hetluften. Och som om det inte räckte med bekymmer har han alltså fått en självförvållad och potentiellt explosiv bidragsaffär på halsen. Den kan komma att kosta honom partiledarjobbet.

Inte ens de som i mars applåderade i kongresslådan Stockholm Water front kan vara nöjda med den röra de nu bevittnar.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.