Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Socialmediokratin

Pernilla Ström:  Jämtin borde vara arg över tidigare slöseri.

Det finns utsagor som är så befängda att man vill avskriva dem som rötmånadshistorier i samma stund de yttrats. Just som vi börjat vågat tro att Socialdemokraterna nyktrat till efter snart fyra decenniers utbildningspolitiska irrfärder i medio­kratins och de missriktade egalitetssträvandenas utmarker begår Carin Jämtin, oppositionsborgarråd i Stockholm och dittills ansedd som socialdemokratins coming lady, sin famösa artikel på DN Debatt (28/7).

Där argumenterar hon för att den socialdemokratiska partikongressen framgent ska förbjuda vinster och utdelningar som har genererats inom sektorer finansierade av skattemedel. I en uppföljande kommentar i gårdagens DN skriver hon att valfriheten som friskolorna och vårdföretagen fört med sig är viktig och ska behållas. Men vinsten ska likafullt bort. Resonemanget är därmed lika soppigt som förut.

Privata sjukhus skulle alltså på rent filantropiska grunder uppbåda medel till röntgenutrustningar och magnetkameror. Grundare till friskolor skulle hysta fram pengar till kemisalar och elevdatorer utan en tanke på att någonsin få en krona tillbaka. Välfärdsföretagen skulle drivas av glada, stenrika idealister.

Bara den som städse haft sin försörjning genom Partiet och aldrig behövt bekymra sig över var pengarna som faktiskt ska finansiera välfärden ska komma ifrån, kan så ogenerat blunda för de villkor som är företagandets förutsättningar.

Valfrihet förutsätter utbud. Utbud förutsätter entreprenörer. Entreprenörer vill ha avkastning på insatt arbete och kapital, det vill säga kunna göra vinst. Utan vinst, inga företag. Utan företag ingen valfrihet. Så enkelt och så svårt är det.

Under en period satt jag i styrelsen för ett bolag som arbetade med just friskolor och privat utbildningsverksamhet. Bolaget var välskött och effektivt – ett gott exempel på vilka framgångar som kan uppnås när entusiastiska välfärdspionjärer förenas med ekonomisk kompetens.

Eftersom det är ganska många år sedan jag själv lämnade skolans värld, fascinerades jag av mångfalden. På min tid kunde specialbegåvningar möjligen få gå på bowlinggymnasiet i Nässjö eller skidgymnasiet i Falun. Men den som hade sin håg ställd till matematiken eller önskade en fördjupning av sitt litteraturintresse var hänvisad till den ordinarie gymnasieskolans begränsningar.

Det fanns dock ett problem som oroade en del av mina styrelsekolleger. Skolorna var på sina håll helt enkelt lite för lönsamma, marginalerna lite för goda. Visserligen var skolpengen lika för alla, kommunala liksom privata utförare. Men det skulle, fruktade de, kunna sticka politikerna i ögonen om man visade att det faktiskt gick att tjäna pengar på att driva en skola efter sunda ekonomiska principer.

Mina egna funderingar var andra. Som styrelseledamot var jag självklart glad över resultaträkningen. Som skattebetalare rasade jag dock inombords över vad just dessa siffror också påvisade:

Så mycket misskötsel! Så mycken ekonomisk inkompetens och dilettantmässig ledning! Så mycket slöseri med männi­skor och materiella resurser! Så mycket pengar som runnit i väg under alla år i ett kommunalt ginnungagap av dålig styrning, usel schemaläggning, ineffektivt lokalutnyttjande, katastrofal personalpolitik och trötta rutiner! Så många skattemiljarder förslösade utan att komma vare sig elever, lärare eller kunskapsuppbyggnaden till godo!

Salig Möller måste rotera i sin grav.

För om vi kunde göra såpass goda resultat på vår verksamhet – hur katastrofalt vanskötta hade då inte de offentliga skolorna varit under alla år; denna verksamhet som trots att den arbetade med samma pengar ändå inte lyckades få debet och kredit att gå ihop?

Jämtin är vred över de privata entreprenörernas vinster. Hon borde vredgas över det historiska vanstyret inom de offentliga verksamheterna.

Det var först när privata entreprenörer dök upp som till exempel barnmorskemottagningarna upptäckte att det kunde vara en vits att hålla öppet på kvällar och helger när de blivande mammorna kunde komma och inte bara under kontorstid.

Det var privata initiativ som fick sjukhusledningarna att inse det vanvettiga i att fullutrustade operationssalar stod tomma uppemot 16 timmar per dygn samtidigt som operationsköerna ringlade årslånga till stora samhällsekonomiska kostnader.

Och det är just privata vinstintressen som har fått skolor och andra offentliga verksamheter att lyfta sig i håret, ifrågasätta invanda mönster, ompröva och effektivisera.

Vinsterna uppstår nämligen inte, vilket Jämtin försöker hävda, på verksamhetens eller kvalitetens bekostnad. Det förefaller vara exakt tvärtom. Eleverna trivs bättre – och röstar dessutom med fötterna om de blir missnöjda. Lärarna trivs vanligen bättre – det finns knappast något så demoraliserande och skadligt för arbetsglädjen som att arbeta i en illa styrd organisation. Kunskapsnivån tycks också bli högre, inte lägre. Därtill har friskolorna bidragit till att höja kvaliteten även på de kommunala skolorna; plötsligt har de fått någon att mäta sig med, tävla emot.

Allt detta skulle nu alltså sättas på spel för ideologiska idiosynkrasiers skull.

Carin Jämtin förebådar Socialmediokratins återkomst.

Måtte hon stoppas.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.