Den senaste veckan har det uppstått en diskussion om huruvida Stieg Larsson, med sin påstått dåliga skrivförmåga, kan ha skrivit sina tre kriminalromaner själv. Av kommentarerna som följt har man fått intrycket att detta är självklarheter; författare och tidningsskribenter kan inte skriva. Andra fixar till deras regelmässigt undermåliga alster.
Det hela riskerar att bli en av de många fördunklande slöjor som hänger mellan de insatta och de icke insatta, där besynnerliga saker presenteras som naturgivna. I söndagens DN stod att läsa: ”Ett antal mycket namnkunniga och hyllade författare kan inte hjälplig stavning eller meningsbyggnad. Det skulle bli spektakel om texterna trycktes i ursprungligt skick.” Talar vi om skönlitteratur här? I så fall måste vi få veta vilka de är, för i skönlitteratur är språket verket och verket är sin stil, och utan språkkänsla är man omöjligen en bra författare.
På Newsmill har det skrivits inlägg där det framställs som en trivialitet att författare och skribenter inte klarar av att skriva texter så att de bli intressanta, läsliga och begripliga utan alltid behöver redaktörer och till och med spökskrivare. Fantastiskt konstig ordning, att det är just de som inte kan skriva som skriver, och att de som tydligen behärskar skrivandet endast bistår.
I själva verket är allvarligt syftande författare besatta av sitt personliga avtryck, sin stil, sin ton. Det är förhållandet till språket som gör att de drivs in i författandet. Vilket innehåll en författare än förmedlar sker det enbart via språket. Innehållet står i förbund med ton och stil. Tillsammans utgör de författarskapet.
Ifrågasättandet av att Stieg Larsson var kapabel att skriva sina böcker tror jag faller in under den psykologiska försvarsmekanismens förminskande med avsikt att begripliggöra. Om man har jobbat med Stieg Larsson och sett att han skrev illa undrar man kanske varför man själv inte skrivit tre böcker som nästan hela världen vill läsa.
Över huvud taget undrar man vad det är som gör att en del gör det ogjorda, beträder otrampad mark, får saker utförda. Särskilt om det är någon man känner. Då är det lätt att börja trösta sig med förminskningar. Man vill ha begriplighet.
En gång i tiden tyckte jag det var ofattbart att vissa hade så mycket inom sig att det kunde bli till böcker. Så när jag hörde någon berätta att en känd och kanske lätt dyslektisk författare hade sagt i en intervju att han inte skulle kunna skriva utan sin ordbehandlare (som var ny då och hette så och korrigerade stavning) kändes det som en lättnad. En maskin hjälpte författarna att skriva!
Det är som med idrott och dopning. Man vill inte riktigt att det ska finnas en person som sprintern Usain Bolt. Han visar så akut på skillnaderna mellan människor. Han gör resten av mänskligheten så våldsamt ordinär. Får man då bara den där förklaringen, dopning, ges förminskningen näring. Aha, om jag också dopade mig… Om jag också hade en sambo som jag levde så där nära i trettio år kunde jag också skriva Millenniumserien. Redaktörer och spökskrivare, så skönt, de som skriver kan egentligen inte.
Om Stieg Larsson inte skrev så bra för trettio år sedan kanske det mest av allt berättar varför det dröjde så länge innan han skrev sina böcker. Skrivande kräver träning och övning, människor utvecklas. Inte många skriver likadant när de är tjugofem som när de är femtio om de däremellan dagligen skriver yrkesmässigt.
Litteraturens motsvarighet till Usain Bolt är Shakespeare. Då och då kommer det en notis där någon forskare funnit att det inte var Shakespeare som skrev Shakespearepjäserna. Man tror att man kommit på något och lyckats spä ut det obegripligt stora. Men vad hjälper det att han inte hette Shakespeare och hade Shakespeares biografi? Någon har bevisligen skrivit pjäserna, om han hette Shakespeare eller Nilsson gör ingen skillnad. Ändå tror hjärnan för ett ögonblick att den hittat något som bortförklarar den obehagliga avvikelsen och gjort Shakespeare till en av oss.
Ifall någon undrar, vilket det finns skäl att göra efter vad som sagts i det här ärendet på sistone, har jag själv valt orden i den här och alla andra artiklar, liksom i mina fyra böcker. Vad gäller romantexterna brukar en redaktör ställa frågor om några promille av ordvalen, i undantagsfall föreslå strykningar, uppmärksamma innehållsliga anomalier och annat som författaren av en text lätt blir blind för efter att länge ha arbetat och levt med den. Författaren beaktar eller förkastar sedan förslagen. Processen har inget med spökskriveri att göra eller att författaren inte kan skriva.
Det finns ypperliga redaktörer med magnifik språkkänsla, men de skriver inte texterna åt seriösa skribenter och författare. De är det extra paret ögon.