På Serveras hemsida står det: ”Ur ett djurskyddsperspektiv är det viktigt att så många som möjligt väljer kött och mjölkprodukter från djur som har haft en god livsmiljö.” I de juridiska skrivelserna från den pågående fejden med Sigtuna kommun är det annat ljud i skällan. Grossistjätten säljer livsmedel till offentlig sektor för närmare 3 miljarder kronor per år och vill inte att miljöengagerade kommuner ska sätta p för det kassaflödet.

En kort bakgrund: När Sigtuna kommun förra året skulle storhandla mat för de kommande tre åren, till ett värde av 57 miljoner kronor, ställde tjänstemännen vissa krav i upphandlingen kring just miljö och djurskydd. Inga extrema eller märkliga sådana. Djuren får transporteras högst åtta timmar till slakt, antibiotikabehandling ska ske när det är veterinärmedicinskt motiverat och djuren ska vara bedövade före avblodning.

Därtill informerade kommunen om att man planerade att göra vissa inköp av frukt och grönt i samband med skolbesök på gårdar i kommunen. Gårdsbesöken skulle vara en del av undervisningen ”för att lära barnen hur mat produceras” och därmed ligga utanför ordinarie livsmedels­upphandling.

Inget av detta gillade Servera. Företaget – som ägs av Axel Johnson-koncernen – har överklagat kommunens djurskyddskrav på nästan samtliga punkter, med hänvisning till EU-rättsliga principer. Man har till och med kritiska synpunkter på vad som enligt Sigtuna kommun ligger utanför upphandlingen.

Det hela är rätt häpnadsväckande. Servera menar att kommunen ska bevisa att bättre djurskydd ger högre kvalitet på de slutliga styckningsdetaljerna av kött eller charkuterier. Men att kommuntjänstemän ska gnugga genikölarna för att motivera hur fläskkotletten påverkas av mindre stress före slakt är absurt. En kommun får ställa djurskyddskrav utan att det har någon märkbar effekt på själva livsmedlet.

Sigtunas syfte med upphandlingen är att köttet ska vara producerat under bättre djurförhållanden än vad EU:s minimilagstiftning tillåter. Det är ett högst legitimt syfte som är uppbackat av objektiva krav och inte utestänger konkurrenter i andra länder.

Kärnfrågan som denna juridiska tvist kokar ner till är: Ska offentlig upphandling vara en bromskloss eller en stigfinnare för uthållig utveckling? Ska det offentliga vara en förebild i miljö- och djurskyddsarbetet eller en lättsinnig glidare som sätter EU:s minimilagstiftning som tak? Konkurrensverket och ett antal domar i kammarrätten och förvaltningsrätten säger bromskloss. Konkurrensverkets budskap är att Sverige först och främst ska verka för en harmonisering av miljö- och djurskyddet inom EU, och på så sätt få bort alla handelshinder. Strängare djurskyddskrav än EU:s minimilagstiftning ses av denna myndighet som importhinder, åtminstone om de liknar kraven i svensk djurskyddslagstiftning.

Miljöstyrningsrådet, ett expertorgan som ägs gemensamt av staten, Svenskt Näringsliv och Sveriges Kommuner och landsting, hävdar motsatsen. EU:s lagar är just minimilagar, och både lagen om offentlig upphandling och EU-rättsliga principer tillåter att en upphandlande myndighet tar hänsyn till annat än lägsta pris. Även i EU-kommissionens handbok ”Att köpa grönt!” står att offentliga myndigheter har omfattande möjligheter att ta miljöhänsyn vid upphandling av varor och tjänster. Kommissionen uppmuntrar dessutom medlemsstaterna att öka den miljöanpassade upphandlingen.

Inom några veckor meddelar Förvaltningsdomstolen i Uppsala domslut i tvisten mellan Sigtuna och Servera. Rättsfallet är något av ett pilotfall eftersom Sigtuna kommun använt sig av de konkreta krav som Miljöstyrningsrådet utarbetat och inte hänvisat till svensk miljö- och djurskyddslagstiftning.

Miljöstyrningsrådets uppgift är just att underlätta för både företag och offentlig sektor att genomföra miljöanpassade upphandlingar. Enligt expertorganet ska dessa kriterier varken bryta mot svensk lag eller EU-rätt. Kraven är snarlika dem som ställs i Sverige, men eftersom anbudsvinnaren i Sigtuna, företaget Menigo, har en hel del utländskt kött i sortimentet visar det att företag eller varor från andra länder inte diskriminerats.

Varje år handlar stat, landsting och kommuner mat för 10 miljarder – en konsumentmakt som heter duga. Men i dagsläget råder stor rättsosäkerhet. Många upphandlingar överklagas. För att undvika besvärliga domstolsförhandlingar drar sig kommuner för att ställa krav. Detta måste ändras. Konkurrensverket och rättsliga instanser måste inse att offentlig upphandling handlar om rätt kvalitet till rätt pris, inte billigast på bekostnad av djurhälsa och miljö.

Om svenska jurister är osäkra på hur lagstiftningen ska tolkas kan de alltid begära förhandsavgörande i EU-domstolen. Domstolen har hittills haft en mycket tillåtande hållning till lokala myndigheters möjlighet att ställa kvalitetskrav på upphandlade produkter.