Staten det är jag, sade Ludvig XIV och byggde sig ett slott i Versailles utanför Paris. Ett sådant slott kunde bara den bygga som hade staten i sin ficka och statens fickor till sin disposition. Det ännu större slottet i Fontainebleau byggdes efter ungefär samma finansieringsmodell även om det tog åtta århundraden av stats- ägande kungar för att fullborda verket och en självkrönt kejsare, Napoleon Bonaparte, för att restaurera och befolka det igen efter den franska revolution som var tänkt att för alltid avfolka slott av den här typen, ja alla slott över huvud taget.

Jag inser att det skulle ta mig en vecka att promenera genom alla flyglarna och gemaken (femton hundra rum) och då ändå bara få en glimt av alla möblerna och konstverken, så jag nöjer med mig att få en glimt av slottsparken vilket tar mig en dag. Den är på hundratrettio hektar och består av arkadiska lundar och glittrande dammar och minutiöst ansade trädgårdar så långt ögat kan nå, och där parken såvitt man kan se tar slut tar de milsvida kungliga jaktskogarna vid.

Ja, nu är skogarna sedan länge nationalpark och slottet statlig egendom, och det är svårt att föreställa sig att någondera någonsin skulle kunna hamna i privat ägo igen eller att någon enskild person eller familj åter skulle kunna betrakta statens fickor som sina egna.

Fast jag är inte längre säker på någondera. I dag finns enskilda personer som har betydligt mer pengar att köpa slott för än vad enskilda stater har, för att inte tala om pengar att köpa enskilda stater för. Tanken att köpa sig en stat på dekis skulle i varje fall inte vara ekonomiskt orealistisk.

Greklands offentliga finanser skulle i princip kunna räddas av en enskild person. Bill Gates skulle egenhändigt kunna eliminera Kaliforniens katastrofala budgetunderskott. Världens just nu rikaste person, mexikanen Carlos Slim Helú, har i skrivande stund en förmögenhet på 60 miljarder dollar (400 miljarder kronor) vilket motsvarar bruttonationalprodukten i Vietnam och överskrider bruttonationalprodukten hos ungefär hundrafyrtio stater till.

De rikaste personerna i dag är tusenfalt rikare än de rikaste personerna för bara fyrtio år sedan. På 1960-talet hade familjen Wallenberg en förmögenhet som var 2.000–3.000 gånger större än genomsnittet i Sverige. I dag har Stefan Persson, grundare av H&M-imperiet, en förmögenhet som är 240.000 gånger större.

Globala marknader har skapat globala förmögenheter som saknar jämförelse på nationell nivå, ja som sedan länge har gjort sig oberoende av den nationella nivån. Fyrtio av de hundra rikaste svenskarna bor inte längre i Sverige och behöver inte längre Sverige för sin rikedom.

När allt fler stater brottas med växande skulder och dåliga finanser, brottas de superrika möjligen med frågan vad de ska göra med sina pengar. Köpet av ett franskt slott eller två skulle i alla händelser inte besvara den särskilt långt.

Medan Ludvig XIV en gång använde staten för att finansiera sina slott, finns i dag stater som skulle kunna använda de superrika för att finansiera sina. Inte genom att beskatta dem, det går inte eftersom de superrika kan välja sina stater och sina beskattningsnivåer, utan genom att göra staten till deras affär.

”Bara de superrika kan rädda oss”, var förra året titeln på en märklig bok av Ralph Nader, den amerikanske konsumenträttskämpen som genom sin kandidatur i det amerikanska presidentvalet år 2000 skänkte världen George W Bush. Det är en lång resa för en man som under större delen av sitt liv trott på gräsrotsdemokratins makt och möjligheter.

Hans bok är en utopisk (dystopisk) berättelse om hur världens superrika en dag bestämmer sig för att använda sina pengar för att förbättra världen.

Rent ekonomiskt skulle de förmodligen kunna göra det.

Rent politiskt vore det en återgång till en epok då en enda människa (med familj och följe) med fog kunde påstå: ”Staten det är jag.”

Jag har inga problem med att människor blir rika, också superrika. Jag tror att superrika människor kan göra mycket gott. Många av de superrika stiftelser som har till uppgift att göra gott bär namn efter sina superrika stiftare.

Vad jag däremot har problem med är de superrika som finansiärer eller sponsorer av aldrig så skuldtyngda stater eller aldrig så penningbehövande politiker, det vill säga sammanblandningen av privata pengar och offentlig makt.

Under större delen av historien har problemet inte existerat eftersom staten de facto ägts av privata personer och dynastier och gränsen mellan privat och offentligt därför inte varit meningsfull.

I vår tid har den gränsen varit en förutsättning för rättsstaten och demokratin.

I en tid där individer snabbt kan bli superrika och stater snabbt kan bli utfattiga, är det en gräns som alltför lätt kan överskridas.

I det sammanhanget är det inte betydelselöst att den blivande svenska statschefens bröllopsresa sponsras av en mångmiljardär eller att allt fler statliga verksamheter i Sverige gör sig beroende av privata pengar.

Plutokrati kallas ett styrelseskick där de rika har makten över staten.

Mera oklart då vad man ska kalla den sköna nya värld där de superrika skulle kunna köpa sig en stat och där en stat skulle kunna låta sig köpas.

Den nya medeltiden?