Euron blev mest populär där lånen rann till. Mindre omtyckt är den gemensamma valutan där resultatet blev tvivelaktiga skuldsedlar.

EU och Europa befinner sig i djup kris, men euron mår förbluffande bra. Hur är det möjligt? Eurons styrka beror förstås till del på alternativens svaghet. Dollarn är inte längre vad den varit och valutor som drachmer, lire eller pesetas ska vi inte ens tala om. Dem vill ingen människa ha. Så länge de fanns fick man i stället för växelpengar ibland kolor eller tuggummi; sedlar knölades ihop till en skrynklig boll som stoppades i byxfickan.

Den tiden är förbi. Eurosedlar förvaras – fortfarande – prydligt hopvikta i plånbok eller portmonnä. Varför vet vi. Med euron kan man köpa mycket mer än man någonsin fick för de där skrynkliga sedlarna fast de var försedda med vackra bilder på nationella hjältar som Arkimedes eller Dante.

Hade grekerna folkomröstat om EU hade det räckt att ställa denna euro mot en egen, grekisk valuta – och svaret hade blivit ett rungande ja till Europa (att det inte varit samma sak som ett ja till det sparpaket Bryssel kräver som pris för euron är en helt annan historia).

Eurons fördelar är uppenbara. Stabil, större räckvidd, transparens och inga växlingskontor. Men euron är inte populär i först hand därför att den är praktisk. Kärleken till den är långt­ifrån oegennyttig och utbredd just där den gemensamma valutan inneburit en strid ström av lånade pengar man förut bara kunnat drömma om och där frågan om återbetalning, milt sagt, fortfarande är öppen.

EU:s storbanker, diskret uppmuntrade av den politiska klassen, har med spenderbyxorna på lånat ut pengar som om euroobligationer – garanterade av en för alla, alla för en – redan vore ett faktum. Men nu har de tvingats upptäcka att det inte står Europa utan Italien, Grekland, Spanien eller Frankrike på skuldbreven. Och Tyskland insisterar på att så ska det också förbli, djupt oroat över att Europa annars kommer att förväxlas med just det egna landet. De senaste tio åren har Tyskland höjt sina löner med ungefär fyra procent, Grekland och Italien med nära fyrtio. Men ingen tror väl att de grekiska eller italienska siffrorna återspeglar dramatiskt förbättrad arbetsproduktivitet eller tillväxt?

Inte oväntat är euron mindre populär där man ser pengarna rinna i väg i utbyte mot tvivelaktiga skuldförbindelser. Ingen lånar gärna ut pengar utan garantier att få dem tillbaka – eller åtminstone kunna kontrollera vad som händer med dem.

Garantierna har dock visat sig tämligen värdelösa. Däremot tvingas kontroll i växande utsträckning på de skuldsatta staterna. Ett av den europeiska krisens resultat är att deras suveränitet redan drastiskt beskurits. Den politiska makten i dessa stater eroderar. I sex av de sjutton euroländerna har regeringarna redan fallit; en dramatisk maktförskjutning pågår så inom EU, en direkt konsekvens av skuldkrisen.

Och det är Tyskland och Frankrike som alltmer bestämmer; alla andra har blivit till statister, till dockor som antingen har att nicka eller blunda, också de som har sin ekonomi någorlunda i ordning. Merkel är kapten på kommandobryggan medan Sarkozy envisas med att uppträda i en styrmansuniform som döljer att Frankrike snarare liknar en lätt­matros; hur länge till återstår att se.

Tyskland är nu motvilligt redo att betala för dem som gjort av med för många euro, men dessa pengar kommer tillsammans med villkor i ett spektrum alltifrån rådgivning bort till krav som inte längre är förhandlingsbara. De kritiker som brukar tala om EU:s ”demokratiska underskott” och de storas staternas diktat har i dessa dagar fått starka argument för sin sak. Samtidigt beledsagas denna hierarkiska accentuering inom EU av en ännu inte fullt uttalad, men sannolikt oundviklig träta gällande fördelningen av dramats roller: ett gräl som tyvärr lär komma att handla mer om skuld än om ansvar, och som därför fort kan gå över styr.

Den raska förskjutningen av makt inom EU motsvaras dessutom av vad som sker internt i de sydeuropeiska medlemsstaterna. I skuldkrisens tecken växer där klyftorna mellan regioner, mellan rik och fattig, mellan dem som har och inte har arbete, mellan pensionärer och ungdomar, import och export, intäkter och utgifter, samt inte minst mellan den politiska klassen och medborgarna.

Och vi kan se hur litet som finns kvar av politisk makt i länder som Grekland eller Italien; de många turerna för att tillsätta nya regeringar har med impotens att göra, just med brist på gestaltande politisk kraft. Det är ingen tillfällighet att politikerna där ersätts med teknokrater och experter.

Men detta innebär en nyordning som knappast talar för demokratin. Hur mycket stöd från medborgarna kan en sådan regering egentligen räkna med? Ett land som inte kan regeras kan dock inte heller reformeras. Ty just en fullständig reformering är vad globaliseringen kräver av Europas premoderna och klientelistiska stater: spelregler som ingen undslipper eftersom de är överordnade alla våra traditioner, lokala egenheter och önskemål.

Och den som inte kan? Inte vill? En sådan stat riskerar att snart bara finnas på papperet. Några av dagens kandidater till pappersstatens status hör dessutom hemma i en politisk tradition som mer har med konfrontation än samförstånd, mer med halsstarrig maximalism än kompromiss att göra.

Risken finns därför att vad som finns kvar av politik snart utspelar sig på gatan, inte i parlamentet.