Landsfadern Per Albin Hansson lär enligt hustrun Sigrid bara ha ångrat en enda detalj i sitt agerande under andra världskriget: att han inte stod på kajen i Göteborg och tog emot den utskällde marinofficeren Torsten Hagman när denne kom tillbaka efter att ha fått sina jagare beslagtagna av britterna.
Med facit i hand var väl andra delar av samlingsregeringens politik desto mer betänkliga, som tystandet av nazikritiska pressröster eller medhjälpen till utrotningskriget i öst genom transiteringen av den tyska division Engelbrekt 1941. Men Per Albins vånda över Hagmans gatlopp är extra intressant i dessa dagar, eftersom den speglar en svensk tradition av att vända ryggen åt militärer under press.
I modern tid har det varit ett pris vi betalat för alliansfriheten. När ledstjärnan är att inte ta ställning, riskerar svenska soldater alltid kritik oavsett hur de agerar. När regeringar säger en sak till folket men gör en annan sak internationellt, blir svensk trupp hängande i ingenmansland utan politisk uppbackning.
Fenomenet har tagit sig olika uttryck genom åren. Traumatiserade FN-soldater gömdes länge undan utan hedersbetygelser eller tillräckligt stöd. Då trupp skulle skickas till krigen på Balkan krävde en svensk försvarsminister att de inte skulle ha ”stridande uppgifter”. I Afghanistan låtsas våra regeringar att den svenska insatsen kan separeras från den amerikanska, och så fort något går snett bollas ansvaret neråt, till försvarsledningen, i stället för den politiska nivå där det hör hemma.
Det värsta exemplet var när två svenska officerare dödades i Afghanistan 2005. Politikerna höll lägsta möjliga profil. I stället fick försvaret självt förklara varför svenskarna befann sig i det bergiga landet. Riksdagens försvarsberedning skyllde dödsfallen på bristande underrättelser, tunna plåtar på fordonen, taktiska detaljer, i stället för att ta det politiska ansvaret.
Efter upptrappningen av våldet i Afghanistan, och attacken häromdagen där svenskar var inblandade i dödandet av tre talibaner, ställs dessa frågor på sin spets. Bristen på politiskt ansvarstagande och folklig förankring får farliga konsekvenser.
Det är nonchalant mot personalen som riskerar livet på plats, och det försvårar rekryteringen till försvaret. Det ger dålig uthållighet och ökade risker, om ett enda välriktat överfall eller en annorlunda sammansättning av riksdagen räcker för att Sverige ska dra sig ur.
När det händer saker som angreppet på svenskarna väster om Mazar-i-Sharif borde ledamöterna i försvarsutskottet, från höger till vänster, stå upp som en man (eller kvinna) och intyga Sveriges beslutsamhet i Afghanistan. Annars har vi inte där att göra.
Utrikesminister Carl Bildt argumenterar bra på sin lilla blogg. Men han är alldeles för ensam.
”Support our troops” lyder ett amerikanskt mantra som visar att nationen sluter upp bakom de soldater USA i demokratisk ordning skickar ut. Varför skäms svenska politiker för att säga något liknande? Varför tar de inte fullt ansvar för sina beslut och förklarar syftet med den militära närvaron i fjärran länder?
En snabb titt på kartan och i historieböckerna visar att USA ensamt omöjligen kan lösa problemet Afghanistan, hur mycket soldater man än skickar, hur många talibaner man än bombar. Det brittiska imperiet försökte pacificera och modernisera landet med sådana metoder under 1800-talet och det sovjetiska imperiet under 1900-talet – bägge med lika nedslående resultat.
Om den internationella koalitionen får samma image av ockupanter som sina imperialistiska föregångare är det kört. Det var rätt att stoppa al-Qaida och dess talibanska värdar efter terrorattackerna den 11 september, rätt att försöka bidra till statsbyggandet, men det går inte att bomba fram frihet.
Den regionala kontexten är viktigast. Så länge Afghanistan är omringat av stater med svag eller obefintlig demokrati – Iran, Pakistan, Ryssland, Kina – kommer utvecklingen knappast att gå framåt. Men i väntan på denna ljusning finns ändå FN-mandat, internationella åtaganden och goda humanitära intentioner som Sverige delar. Då är det avgörande att trupperna har nationens stöd.
Detta kan visas på olika sätt, utan flaggviftande patriotism:
Köp den bästa utrustning som går att få, och inte som nu när, till exempel, priset avgör vilken som blir nästa generation pansarfordon.Förklara för medborgarna vad den militära insatsen betyder och att den bestäms av utvecklingen i Afghanistan, inte av valresultatet i Sverige 2010.
Ge de svenska soldaterna och officerarna det erkännande de förtjänar.