Inför valet 2006 lovade Fredrik Reinfeldt att inga akutsjukhus skulle säljas ut. Direkt efter valet avskaffade regeringen den stopplag som skyddat sjukhusen mot privatisering. Reinfeldts löfte visade sig ihåligt. Resultatet har blivit att akutvården nu befinner sig i en gråzon, där vissa avdelningar kan privatiseras medan helheten formellt sett ännu är kvar under landstingen. Eller så bjuder man ut själva byggnaden till privata entrepenörer, men behåller verksamheten helt eller delvis. Utan stopplag är regeringen maktlös eftersom landstingen kan göra som de vill.
Minst lika oroande är vad som händer med Vårdval Stockholm. De nya moderaternas försäkran att man vill betona sitt sociala ansvar gäller inte här. I stället härskar marknadsfundamentalister och amatörer. Det finns uppenbara dumheter som framstår som helt onödiga. Att inför starten strunta i stadsdelarnas skiftande sociala villkor var både slarvigt och okunnigt.
Det hade räckt med att öppna första bästa bok i socialmedicin och ta del av väl belagd och sedan länge känd forskning om sambandet mellan klass och sjuklighet. Samma med tilltaget att ransonera hembesöken, så att många riktigt gamla blev utan. Nu försöker man rätta till fadäserna
i efterskott. Det bådar inte gott för det
systemskifte som snart - om Filippa Reinfeldt får bestämma - väntar hela Sverige.
Valfrihet och fri etablering är det mantra som hela landet ska lära sig framöver. Men här finns en uppenbar obalans mellan storstadsområden och den glesbygd som utgör större delen av Sveriges karta. Den möjlighet att vandra mellan olika vårdgivare som erbjuds i Stockholm har ingen motsvarighet i småstäder och glesbygd. Det råder för närvarande en brist på 1 500 allmänläkare i landet, år 2015 beräknas bristen ha stigit till 4 400 doktorer. Fri etablering fungerar som en magnet i storstäderna, medan lockelsen att öppna eget i glesbygden torde vara begränsad.
Vad innebär egentligen fritt val? I bästa fall hittar patienten just den läkare som passar henne bäst. I sämsta fall innebär det att initiativstarka välutbildade yngre storstadsbor med krav på läkarservice för struntsaker tränger undan de verkligt vårdbehövande. Eller för att citera tidningen Sjukhusläkarens ledare (5/08): "De sjukaste orkar inte shoppa doktor."
Risken är att de mest vårdbehövande kommer i kläm. Medierna har i höst uppmärksammat flera fall av vanvård av äldre. Inte minst gäller det medicineringen. Att gamla människor har många piller är inte så konstigt, skavanker och sjukdomar ökar ju med åldern. Men vem håller reda på alla dessa preparat? Vem ser till att inte bara skriva ut nya utan också sätta ut gamla mediciner?
Läkemedelskonsumtionen är avsevärd bland 75-89-åringar. Fler är 50 procent
har minst fem olika mediciner. Uppemot 20 procent har minst tio preparat. Risken är då överhängande att patienten blir
nerdrogad och falskt dement, eller att
tabletterna motverkar varandra.
Ett konkret exempel beskrevs nyligen i DN (26/9). Rubriken lyder "Läkarmottagningen stängs - patienterna är för gamla". I reportaget beskrivs hur läkarmottagningen på Stora Sköndal hotas av stängning. Vårdval Stockholms ersättningsregler är inte anpassade för mottagningar med en så stor del äldre patienter. På Stora Sköndal är medelåldern 85 år.
Ibland hör man att äldre människor numera är så friska att de inte belastar vården som förr i tiden. Men det är en illusion. Förr eller senare slår sjukdomar och funktionsnedsättningar till. Vad som förr måste lämnas kanske nu kan behandlas. Ett accelererande antal äldre i befolkningen - inte minst i glesbygden! - innebär obönhörligen ett ökat tryck på vården.
Många har hävdat att vården måste få en större del av kakan och andelen höjas från nio till tio procent av BNP. Men vad händer med den siffran i en tillväxt som avstannat eller rent av blir negativ? Till synes kan då vårdens andel av BNP stiga till tio procent eller mer utan att i realiteten en enda ny krona tillförs.
Kristdemokraterna uppträder gärna som de gamlas särskilda ombudsman. På riksplanet pratar de båda kd-ministrarna Hägglund & Larsson sig varma för hemsjukvård. Samtidigt som kristdemokraterna ingår i den allians som vill införa vårdvalsmodellen i hela Sverige trots kompakt motstånd från majoriteten remissinstanser. En vårdmodell som socialdemokraterna lovat skrota om de vinner 2010.
Sällan har väl en landsomfattande reform tvingats igenom på så skrangligt underlag och med så begränsad överlevnadschans. Så osäkert som opinionsläget nu är vore det väl vettigare att söka samarbete över blockgränsen, så att landet får en genomtänkt, väl förankrad och långsiktigt stabil öppenvård.