En riktig svensk tar hand om sin egen skit.
Bara så kan jag förstå den debatt gällande rut-skatteavdrag som böljat fram och tillbaka under senare år. En mycket svensk debatt. Den gäller en bagatell (skitsak) och har rört upp de djupaste skikten i nationens själ. Dessutom visar den hur fogden besitter det så kallade problemformuleringsföreträdet här i landet. Också det är mycket svenskt.
Städhjälp finns i varenda storstad i vår del av världen. Jobbet utförs nästan alltid av invandrare som betalas svart. Också en stad som Stockholm skulle sedan länge stå still utan dem. I det Stockholm jag känner anlitas de av professorer, överläkare, ambassadörer, stora och små företagare, småbarnsfamiljer, ministrar (av olika politisk kulör), av så kallade intellektuella eller kulturarbetare samt av personer som i medierna gärna brännmärker fenomenet. Eftersom jag varken är angivare eller polisspion tänker jag inte nämna namn. Men jag sätter gärna det finaste jag har – min journalistiska trovärdighet – i pant på att det förhåller sig precis så som jag säger.
Det mest anmärkningsvärda är att ingen vill stå för sin svarta städhjälp. Det man privat kan medge vill man för sitt liv inte ha offentligt känt, som om det handlade om en skamlig sjukdom och inte en dammvippa.”För guds skull, säg det inte till någon!” Detta vittnar inte precis om svenskt civilkurage. Man kan undra om det finns mer av den varan om det skulle gälla något verkligt viktigt.
I Stockholm har jag haft städhjälp som betalats svart. De – nästan uteslutande kvinnor – kom först från Finland och Polen, sedan från Rumänien, Bosnien och Filippinerna. Svart blev aldrig vitt eftersom det var för krångligt och vi inte ansåg oss ha råd med det. Städerskorna var ännu mindre intresserade av vitt än jag. Jag frågade, men varje gång var intresset för svenska pensionspoäng, sociala förmåner eller trygghet obefintligt. Det var liksom inte grejen. Jag hade att välja på att få illegal städning utförd eller som laglydig medborgare vara utan.
Det var inget svårt val.
Att låta någon annan städa än att göra det själv hade ingenting med jobbet i sig att göra. Det var uteslutande en fråga om prioriteringar. Den tid jag numera har kvar räcker inte till att göra annat än just det lilla jag verkligen kan eller vill göra. Förr hade jag däremot tid också till städning. Som ung studerande tog jag diverse svarta ströjobb för att bättra på kassan, städade på kontor och hos mycket fina damer på Handarbetets vänner på Djurgården. Inte för ett ögonblick uppfattade jag sådana städjobb som förnedrande. Sannolikt finns det inga förnedrande jobb alls, bara ibland ovärdiga omständigheter under vilka de utförs.
Inte heller tror jag att de som städat hos mig känt sig förnedrade eller utnyttjade. Nästan alltid har vi kommit mycket bra överens. Bekantskaper har uppstått som varat också efter att de slutat städa. Jag har kunnat hjälpa dem med att fylla i formulär och andra byråkratiska ärenden och de har ibland överraskat mig med någon nationalrätt eller rättat till min polska. Vi har haft stor respekt för varandra: det är ingen liten sak att lämna ut nycklarna till sitt eget hem, inte heller att ta emot sådana. Ofta städade de med ståndscirkulation för ögonen. Barbara sparade för att studera till läkare, och när hon från Polen som etablerad lungspecialist nu för tiden ibland hälsar på i Stockholm, tar hon fram skurhink och trasa om jag skulle råka vända ryggen till.
Åt det skrattar vi båda.
Andra verkar ha lättare att hålla sig för skratt. En inte obetydlig opinion här i landet håller styvt på att egen skit är var och ens ensak. Men deras argument håller knappast för logikens eller förnuftets granskning – som jag förstår saken har de snarar med själslivet och sociala komplex att göra. Ty man bör ”göra rätt för sig”, ett slags moralisk heroism som måhända går tillbaka på att nästan hela den svenska nationen för några generationer sedan var pigor och drängar. Till det vill ingen tillbaka. Att tjäna eller passa upp, också service, är följaktligen någonting misstänkt förödmjukande, något man inte längre finner sig i, men heller inte vill avkräva någon annan.
Den som trots den svenska historien ändå pockar på städhjälp ska därför åtminstone betala skatt ordentligt. Oppositionen hotar med att avskaffa rut om den får regera efter valet. Det är en obegriplig ståndpunkt. Priset för städning stiger då kraftigt och blir för högt, både för städhjälpen och för mig. De – få, gissar jag – vita jobb som rut skapat blir då raskt kolsvarta igen. Inget klirr i statskassan. Alternativet är en fiskal städpolis som inspekterar brottsplatsen, alltså stockholmarnas hem. Men det är en orwellsk vision som jag hoppas att också den mest nitiske fogde ryggar tillbaka inför.
Ibland är det så att verkligheten och den stökiga mänskligheten tar kål på även de mest nobla och rättvisa principer. Det är förstås trist, men sant. På landet, det har jag lärt mig från dem som vet, anser man att det där med att betala skatt är något man mest håller på med i städerna. Inte på landet. Där byter man prylar och tjänster utan kvitton och allt har fogden att blunda för och finna sig i, annars får han inte vara med på älgjakten.