Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Sverige åt den som vill

Kolumnen – Lena Andersson.

Medborgarskap räcker för att bli svensk men inte för att betraktas som svensk. Svenskheten är en känsla som kräver ömsesidighet och bekräftelse. Det är hög tid för ett nytt kontrakt.

Som litet barn kom Qaisar Mahmood från Pakistan till Tensta. Vi gick i samma grundskolor men han var tre år yngre så jag såg honom aldrig. Numera ser jag honom då och då i det offentliga samtalet. När han talar om de komplexa mänskliga fenomen som går under namnen integration, pluralism och diskriminering känner jag en påtaglig samstämmighet med Qaisar Mahmoods tänkande. Inte i betydelsen enighet, men i betraktandet av fenomenen. Från olika utgångspunkter har vi gjort identiska observationer av tingens ordning.

I sin bok ”Jakten på svenskheten” (Natur & Kultur, 2012) åker Mahmood motorcykel genom Sverige för att förstå varför han inte bekräftas i sin känsla av svenskhet. Han inskärper att svenskheten är just en känsla. Som sådan behöver den konfirmeras av andra för att vara verksam. Själv äger han känslan men ömsesidigheten uteblir när folk undrar hur han trivs i Sverige.

Han önskar att svenskheten blev ”lika öppen som mc-identiteten”. Som var och en förstår avses inte mc-gäng, utan en vald och förvärvad gemenskap oberoende av egenskaper, bakgrund och hudfärg.

Mahmoods och min överensstämmelse i utblick tror jag kommer sig av att vi delar vad jag vill kalla en evolutionsstrukturell syn på människan. Hjärnan är en del av naturen och inte underställd tidens och rummets tillfälliga nycker och kulturella skillnader. Naturen, och därmed medvetandet, uppvisar ett visst antal grundformer. De möjliga positionerna och tankefigurerna blir inte oändliga, utan tydliga och urskiljbara. Alla känslogemenskaper i världen styrs och upplevs enligt grovt sett samma psykologiska mekanismer; människor är begripliga för varandra. De flesta har befunnit sig i både makt och vanmakt och i mer än en föreställd gemenskap. Så med lite närvaro och vilja kan erfarenheter översättas. Oftare än vi tror har vi varit i den andras mentala belägenhet; detta eftersom sociala fenomen reproduceras intakta och symmetriska under naturlagarna.

Ju mer Qaisar Mahmood söker svenskheten på sin resa på motorcykel genom Sverige, desto mer undanglidande ter den sig. Den är alltid någon annanstans, men att den finns är alla på det klara med. Frågan är varför han inte tilldelas den fullt ut. Det handlar inte om midsommarfirande, inte om utbildning eller delaktighet (Mahmood har i många år varit ämbetsman i statliga verk), inte passet, inte frånvaro av brytning, ej heller avsaknad av vilja, inte bostadsort. Så vad är det?

Det finns skäl att tro att det i hans fall är hud- och hårfärg, parad med idén om människan som bärare av en kärna utgörande det sanna och oföränderliga jaget. Kärnan bestäms helt av sådant som utseende, miljö och födelseplats och avgör vem man kan bli. Detta är en vanlig föreställning överallt, en social variant på rasbiologi, en rasbiologi utan raser och utan gener. Qaisar Mahmood tänker sig i stället att vi består av lager som läggs på varandra i otaliga identiteter.

På sin inre och yttre resa möter han ofta människor för vilka svenskheten är självklar, sådana som jag, och som inte tycker att han ska ägna den så mycket intresse; den är inget att bry sig om och vem känner sig för resten svensk. Det är som med pengar, oviktiga och inget att orda om för dem som aldrig undrat hur de ska räcka. Mahmood övertygar läsaren om att resonemanget inte duger. Det är nämligen detta resonemang som gör att svenskheten liknar en orden. Stadgar och regler finns inte nedskrivna och kan därför inte hållas emot medlemmarna. Det går inte att be att få se dem för att försöka efterleva dem och erövra medlemskap. Vetskapen om vem som är innanför och utanför är ordlös, tyst och obehaglig.

Jag tror det brådskar att avskaffa denna orden så som man tidigare skrotat andra ordnar i modernitetens namn. Sverige behöver en ny föreställd gemenskap, ett nytt kontrakt, våra neuroners kopplingsscheman måste dras om. Att känna sig svensk är förvisso ingen merit men det saknar inte relevans om man förväntas delta i Sveriges demokrati och följa lagarna.

Inspirerad av ”Jakten på svenskheten” föreslår jag fem kriterier för emotionell svenskhet, alla testade mot Qaisar Mahmoods öppna mc-gemenskap (eller valfri översättning till annan likartad gemenskap). Upp­fylls kriterierna finns sedan inget prut eller prat om pursvensk, etnisk svensk eller svenne. De går successivt in i forntidens dimmor. Variationerna inom gemenskapen betraktas som just variationer och inte som högre eller lägre grad av svenskhet. För den som så önskar går det utmärkt att nöja sig med medborgarskapet. Då är man enligt kontraktet teknisk svensk men inte emotionell svensk.

1. Man tillägnar sig referenser till sådant som är i omlopp i det svenska offentliga samtalet och vardagslivet, även bakåt i tiden. Referenserna bör inte betraktas enbart på distans, ett visst mått av berördhet behövs. (I mc-gemenskapen blir man inte delaktig om man föraktar och känner sig främmande inför allt som har med mc att göra).

2. Sveriges territorium upplevs som minst lika mycket hemma som någon annan plats. (Att låna en hoj över veckoslutet räcker inte för att räknas till den emotionella mc-gemenskapen.)

3. Man talar eller förstår svenska. (Man kan mc-termerna och är ett med gasreglaget.)

4. Man vill vara svensk. (Man kör själv, sitter inte på bönpallen.)

5. Man signalerar ovanstående till omvärlden. (Motorcykeln står inte i garaget, putsad men okänd för andra.)

Alltså: man föds inte till svensk. Man blir det. Om man vill.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.