Kritiken mot euron är orättvis. Den gemensamma valutan är nödvändig för integrationen och sammanhållningen inom EU.
Skuldkrisen i Europa och eurons framtid har varit det dominerande inslaget i finsk politik under det senaste året och ser ut att ha den rollen också under år 2012.
I diskussionen har hävdats att Sverige gjorde ett bättre val när man beslöt att ställa sig utanför euron. Om Finland gjort detsamma, hade man undgått de åtaganden och de kostnader som krisen nu fört med sig för euroländerna. Finland och Sverige har likartade ekonomier, och Sverige har klarat sig utmärkt också utanför EMU. Finland skulle ha haft en enklare sits om man hållit fast vid marken som valuta och inte alls deltagit i det monetära samarbetet. Ungefär så här löper argumenteringen.
Jag hade en roll i den process som från mitten av 90-talet ledde till att Finland blev medlem av valutaunionen EMU. I dag, drygt ett årtionde senare, ser jag trots den pågående krisen ingen anledning att ångra de beslut som då togs. Euron har varit det riktiga valet för Finland.
Här måste man komma ihåg de olika utgångspunkterna i Finland och Sverige. I motsats till den svenska kronan har den finska marken en dyster historia. Under efterkrigstiden devalverades marken kraftigt i stort sett en gång per årtionde för att återvinna konkurrenskraften och motväga den konstanta pris-lönespiralen i ekonomin. En devalvering är alltid ett slags förtäckt extraskatt. Kostnaderna betalas i sista hand av folket.
Euron har medverkat till att bryta denna onda utveckling. Valutakursens stabilitet har haft en gynnsam inverkan på investeringsklimatet, prisutvecklingen och konkurrensen. Insikten om att devalvering inte är ett gångbart instrument i den ekonomiska arsenalen har stålsatt regeringen och arbetsmarknadsparterna. Det har gällt att iaktta en strikt budgetpolitik och att undvika löneavtal på en alltför hög nivå. På det hela taget har man lyckats.
Redan detta innebär godkänt betyg för euron. Men det finns också andra argument som talar för valutaunionen.
Det finns en benägenhet att se euron och EMU som isolerade, från den europeiska integrationen frikopplade fenomen. Men så är det inte. Euron har en funktion i det som är integrationens kärna, den gemensamma marknaden. Ett fritt utbyte av varor, tjänster, kapital och arbetskraft underlättas av en gemensam valuta. I det perspektivet är euron en organisk del av den ekonomiska integrationen, något som berör de flesta européer. Om valutaunionen urholkas eller splittras, skulle det ha en negativ inverkan på funktionen av det stora ekonomiska marknadsområdet som vi under årtionden mödosamt byggt upp. Man måste vara uppmärksam på den risken.
Ännu mer fundamental är valutaunionens ställning i utvecklingen av Europa. Många anser att Europatanken är död eller åtminstone irrelevant. Själv hör jag inte till dem. Jag tycker att de olika Europafördragens credo om en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken alltjämt är en devis som man kan leva efter. I dessa strävanden har valutaunionen en central roll. Euron är en milstolpe i den europeiska historien. Ett sammanbrott skulle betyda ett oerhört bakslag för integrationen. Och sammanhållningen i Europa är för Finland en nyckelfråga. Vår egen historia vittnar om hur förödande följderna blir då denna sammanhållning brister.
I det fortsatta arbetet med att lösa krisen och bygga nya ekonomiskpolitiska instrument för unionen bör kommissionen ha en nyckelroll. Jag har full förståelse för att vissa medlemsstater, och framför allt axeln Berlin–Paris, i det uppkomna kritiska läget tagit ledningen i räddningsarbetet. Men jag anser att kommissionen snart måste återta sin fördragsenliga roll som initiativtagare och koordinator för arbetet inom unionen. Detta ligger särskilt i de mindre medlemsstaternas intresse. Till denna kategori räknar jag både Finland och Sverige.
Den europeiska skuldkrisen aktualiserar än en gång det eviga dilemmat i konstruktionen av Europa: Det finns ingen utomstående som bygger Europa åt oss. Det bygget måste vi själva stå för. För Finland och Sverige står mycket på spel i de kommande besluten i Europeiska rådet. Det är dags för samarbete, annars blir vi marginaliserade.